Arkiv: Performances

Dansarna befinner sig i ett läge av ”åtskilt tillsammanskap”, navigerande en upplöslig gräns mellan självbestämmande och att uppgå i det kollektiva. Gruppen kolliderar in och ut ur sitt sammanhang, vibrerar, sammanfogas i en massa och löses upp. Surfar på vågor som får stillheten att kollapsa, en hänryckt triumf.

Föreställningen avtäcks i lager – mjukt, hårt, nedskjunket, borrande – och bjuder in till en osäkrad mätning av djup, tid och gravitation. Medan kroppen genomströmmas av kraft frågar vi oss: hur kan en kropp omsätta det ogripbara?

Faye Driscoll

Faye Driscoll är en amerikansk dansare, koreograf och regissör. Hon gör ofta föreställningar med oväntade vändningar, inslag av visuell konst eller teater och som rör sig från realism in i fantasin medan publiken upplever allt från glädje och rus till obehag och ilska.

Faye Driscoll har tilldelats Doris Duke Award, mottagit ett Guggenheim-stipendium, ett Bessie-pris och Jacob’s Pillow Artist Award, bland många andra utmärkelser. Hennes verk har presenterats på bland annat Tanz im August, Kunstenfestivaldesarts, La Biennale di Venezia, Festival d’Automne à Paris, Melbourne Festival, Belfast International Arts Festival, Onassis Cultural Centre i Aten.

Ett av hennes senaste verk, Weathering, hade premiär på New York Live Arts 2023 och har sedan dess turnerat i USA, Europa och Japan.

En framtid skriven i det förgångna,
en berättelse svår att tala om.
En slags ”folk”, för nu.

I arbetet söker dansarna i kroppen efter nedärvda historier, utforskas folkberättelser, skapas ett påhittat ”folk” som söker samvaro sina gemensamma berättelser.

Ligia Lewis är inspirerad av den feministiska teoretikern Zakkiyyah Iman Jackson och kulturantropologen Elizabeth Povinelli. I Some Thing Folk utforskar hon, tillsammans med Cullberg, komplexa gestaltningsformer och konfronterar olika historiebeskrivningar.

Se intervju med Ligia Lewis på Youtube. 

Ligia Lewis om verket:

I detta specifika, historiska ögonblick, med sitt starka fokus på sociala och politiska rörelser samt det våldsamma politiska motståndet de möter, ser jag en reaktionär “nativistisk” återgång blandad med en multikulturell nostalgi. Med det menar jag att vi på den konservativa kanten ser högerextrema grupper återvända till en tillrättalagd nationell myt, medan det på den mer liberala sidan finns en kulturell återgång till någon sorts nativistisk fantasi om vad det innebär att vara ”den andre” – uttryckt genom ytliga firanden av olikhet, utan den kritiska udden.

Jag ville arbeta med idén om “folk” inte som något fast eller exotiskt, utan som något i ständig förändring: ett framväxande, utvecklande kollektiv format av inre olikheter och medvetet om samtidens våld.

– Hur förstår du relationen mellan koreografi, folk och Volk? I utvecklingen av detta dansverk, hur närmar du dig olika skikt av koreografi (med) folket – från grupp till gemenskap till nation?

Jag har förstått att koreografi i sin mer traditionella euro-amerikanska användning är en föråldrad pålaga på kroppen. Jag har arbetat med en kroppslig praktik där elva mycket olika kroppar placeras i rummet genom en noggrant organiserad manipulation av tid.

Hyperkonstruerade och realtida undersökningar utförs genom en serie handlingar (”folking/figuring”) och aktiviteter (”landscaping”), så att en visuell och musikalisk komposition växer fram.

Varje kropp i rummet använder sin egen tyngd som vägledare, men detta formas genom en fysisk praktik jag utvecklat, där vi arbetar med att falla tillsammans – att hitta hud, ben och blod hos oss själva och varandra.

Med detta verk hoppas jag också kunna förmedla att spöken, gastar och monster i våra sagor egentligen handlar om oss – symboler för att vi ska kunna se oss själva och hur vi är delaktiga i nutidens grymheter, gjorda till monster vare sig vi står passivt vid sidan av eller direkt och indirekt orsakar skada.

“Nationen” som idé är en fälla jag vägrar gå i. Vi dansar för att göra oss av med sådana konstruktioner.

”Jag är väldigt romantisk när det kommer till dans. Jag älskar det, jag tror att det är viktigt. Jag tror att det kommer att rädda oss från många saker.” – Renan Martins

En uppslukande dans där hjärtslag och rörelse blir ett. För det finns inget starkare än livet och värmen och blodet som håller takten i vår kollektiva längtan efter frihet, beröring och rättvisa. Gränserna mellan åskådare och dansare skingras för att lämna plats åt gemenskap och samvaro. Här blir dansgolvet ett eget mikrokosmos där olika röster och rörelser möts för att skapa en dynamisk helhet.

Kraften i kollektiva handlingar och konstnärliga uttryck som verktyg för socialt engagemang och förändring, är välbekanta ämnen för Renan Martins, så även i Guerrilla.

Fragments

Guerrilla Fragments är en kortare version av föreställningen som oftast framförs utomhus, exempelvis i samarbete med Parkteatern.

Läs Aminata Cairos text till programmet. 

I föreställningen förekommer även låten “Lago dos Cisnes” av Piotr Ilitch Tchaikovski / Thiago França & A Espetacular Charanga do França, med godkännande av Alternetmusic Produção e Gravação Ltda.

Innehåller scener med explicit nakenhet, sexuellt innehåll och våld.

Fördjupande text om Exposure

Text av Dorota Sajewska, dramaturg

Exposure utforskar den performative kraften I det avklädda och i det gesitkulativa genom att sätta bilder av kroppen i rörelse. Verket undersöker de representativa strategierna av den nakna kroppen i konst, film, mode och digital kultur, såväl som behandlingen av dansarens agerande kropp genom dess exponering. Genom att ändra blicken på den pågående framställningen av kroppen i dagens hypervisuella kultur, understryker verket den mediala världens förmåga att producera och distribuera våra drifter och önskningar. Det utmanar oss också till att erfara kroppens begränsningar och reflektera över dess sårbarhet.

I Exposure studerar Bachzetsis performativt det dialektala förhållandet mellan det nakna och det klädda, ömhet och våld, intimitet och alienation, för att genom det ge makt till dansare och åskådare via affektiva bilder och situationer. Representationen av nakenhet är framförallt kopplad till den extrema fysikaliteten och iscensatta tvetydigheten i det kroppsliga. Det inkluderar studier av vardagliga gester, den omåttliga kroppskulten i dans, intima möten och utmattande gärningar. Verket avslöjar de sociala maktrelationer som skapar kroppslig disciplin, könsrepresentation och sexualitet i verkliga livet och på scenen. Genom att låta gester och ageranden pågå, öppnar Exposure som en performativ strategi, för möjligheten att omvärdera våra vanor och sätt att känna kroppen.

***

Produktion: Cullberg, in collaboration with All Exclusive
Samproduktion: Gessnerallee Zürich, Kaserne Basel, Arsenic – Centre d’art scénique contemporain Lausanne
Med stöd av: Pro Helvetia, the Swiss Art Council, Kanton Zürich, City of Zürich

Text i föreställningen från filmen Pleasure i regi av Ninja Thyberg
Utdrag av koreografiskt material använt med tillstånd av Shay Lautkolan.

Längd cirka 90 minuter, ingen paus
Premiär 24 september 2024, Dansens hus, Stockholm

I centrum står striden och ur den reser sig dansarna, som individer och tillsammans. De bottnar i kampen, motståndet, samexistensen. I viljan och nödvändigheten att stå för något som kan tas ifrån en, och möjligheten att använda sitt språk för att se och synas.

Texter av BAM: Burcu Sahin, Athena Farrokhzad och Merima Dizdarević.

Cullbergs dansare intar offentliga platser och bjuder in dig att se på, eller följa med i dansen.

Årets pop up heter Guerrilla Fragments och är skapat av Renan Martins, som även koreograferat Guerrilla för Cullberg.

Tidigare pop up-föreställningar

• 2019: Version av ON THE CUSP i koreografi av Ian Kaler, ackompanjerad av elektronisk brassmusik från Planingtorock.
• 2022: Utdrag ur Noche i koreografi av Alma Söderberg: rytm och röst i nära samarbete.
• 2023-2024: koreografi av Hooman Sharifi med musik av Arash Moradi

Sylfer är eteriska varelser med kraften att förändra sin form. De är grövre, råare och starkare än människor och har en luftig röst och en gigantisk kropp med många huvuden. De är ett slags flytande bibliotek av ljud och rörelser. Liksom vinden är sylferna ständigt i förflyttning. De är allomfattande, de är luften som smeker din hud såväl som andningen djupt ner i lungorna. De är nyfikna varelser och älskar att smaska på skvaller. Besatt lyssnande vandrar de in och ut ur balettens mystiska skog, dansar, viskar, tuggar och prasslar genom luften.

Sylph är en dansföreställning som hämtar inspiration från baletten Les Sylphides från 1909 av Michel Fokine, som anses vara den första baletten helt baserad på stämning och dans utan någon egentlig berättelse. Sylph sysslar också med det ockulta, smälter samman det med klassisk balett och utforskar ASMR-ljud som genererar en sensorisk upplevelse, en sorts lågintensiv eufori som skapar ett hemligt band mellan dansare och publik.

Sylph är skapad i samarbete med Cullbergs dansare, Shida Shahabi, kompositör. Chrisander Brun, scenograf och ljusdesigner samt Hanna Kisch, kostymdesigner. Det är en föreställning som undersöker vad som händer koreografiskt när ljud, kostym, scenografi, ljus och dans har en jämlik roll.

”Septimus heard her say ’Kay Arr’ close to his ear, deeply, softly, like a mellow organ, but with a roughness in her voice like a grasshopper’s, which rasped his spine deliciously and sent running up into his brain waves of sound which, concussing, broke.”
— Virginia Woolf, Mrs. Dalloway

Läs recension från Helsningfors.