Varje månad skriver någon, oftast från oss i kompaniet, ett brev till en annan person som sedan tar vidare pennan och skriver till någon annan. Breven är personliga och reflekterar mycket kring dans, dansens roll och situation, hur det är att framföra dans med mera.
Brevet nedan är skrivet av dansaren Eleanor Campbell till Luca Seixas, som också är dansare.
Prenumerera på vårt nyhetsbrev för att få breven direkt till din inkorg.
Kära Luca,
Jag fick ett brev från Mia som väckte många vackra tankar. Tack för att du är min tålmodiga lyssnare – och för att du står ut med mig – medan jag vecklar ut dem. Mia bad mig att reflektera över min erfarenhet som publik i dansföreställningar och hur det präglar mitt eget arbete. Hur tar jag in intryck? Vad bär jag med mig vidare? Stjäl jag – rörelser, gester eller något helt annat?
Jag vill börja med att säga att att se dans (som engagerar fler sinnen än det visuella) har varit en grundläggande del av mitt lärande. Som ung och ivrig dansare såg jag min lärare visa en tendu och försökte suga upp varje detalj. Hur foten strök över golvet som en tändsticka som tänds. Var i kroppen rörelsen var stor och var den knappt anades. Hur den inre musikaliteten tog form. Ibland förenklade jag – såg henne som en enkel linjeteckning. Ibland vände jag perspektivet ut och in och fäste blicken vid rummet som rörde sig omkring henne. Jag såg. Jag försökte. Jag såg och försökte i nästa ögonblick, som för att fånga rörelsen i flykten. Jag såg från sidan, nerifrån och upp. Jag suddade blicken. Jag blundade. Jag kände. Jag lade min egen kroppsbild ovanpå hennes, så att vi i fantasin rörde oss sida vid sida – kände det jag föreställde mig att jag skulle känna om jag gjorde samma rörelse.
Denna typ av utforskande – där seende och kännande, fantasi och kinestetisk empati samverkar – har följt mig genom min danspraktik och fört den i många riktningar. Jag undrar nu om just denna lyhördhet och nyfikenhet gav mig ett försprång som dansare. Kanske är alla dansare särskilt begåvade i att se och känna samtidigt.
Luca, håller du inte med om att detta att ”se‑känna” våra kollegor är helt avgörande i vårt arbete på Cullberg? Det blir tydligt gång på gång hur mycket vi får genom att se varandra ta sig an rörelsematerialet – särskilt i stunder när vi själva fastnar i våra egna vanor. Vi förnimmer varandras förnimmande: tyngd och gravitation, tid och rum, form och mönster, skiftningar i stämning och ton – och så mycket mer. Ofta behövs ingen omfattande analys för att dansen ska förändras nästa gång vi kastar oss in i den. Att betrakta öppnar nya möjligheter när orden inte räcker till.
Och till sist, när det gäller rollen som publik i scenkonst – där gäller samma sak. Förvisso finns där så mycket mer att ta in, ett helt konstverk att möta, men jag märker att jag ofta dras till utövarna och till hur de upplevs i detta se‑kännande. Jag rör mig ofta i stolen (och lär tydligen göra en del miner som jag inte själv märker), som om det vore omöjligt att inte bli ”rörd” i dubbel bemärkelse. Jag älskar när jag anar osynliga krafter strömma genom kroppar och rum. Jag älskar när en detalj drar mig in, eller när tiden tycks vrida sig kring sig själv. Det är kanske inte enskilda rörelser eller gester jag stjäl – åtminstone inte medvetet. Snarare tar jag med mig avtrycken: allt det sinnliga som är unikt för varje föreställning, och en beundran för förmågan att förkroppsliga så mycket mer än det vi fångar i vardagen.
Och nu, Luca, blir jag nyfiken på dig. Hur fördjupar du ditt konstnärskap som dansare? Det vore spännande att utgå från vårt nuvarande arbete med Faye Driscoll – som jag skulle säga ställer särskilt höga krav. Hur lotsar du dig själv genom rörelsematerialet? Vad rör sig i ditt medvetande? Ger du dig själv uppmärksamhetsledtrådar, arbetar du med bilder? Hur är det med förnimmelser och känslotillstånd? Jag undrar om du vill dela något av din inre erfarenhet – det som sker bakom kulisserna i din fantastiska dans.
Med värme,
Eleanor