Varje månad skriver någon, oftast från oss i kompaniet, ett brev till en annan person som sedan tar vidare pennan och skriver till någon annan. Breven är personliga och reflekterar mycket kring dans, dansens roll och situation, hur det är att framföra dans med mera.
Brevet nedan är skrivet av dansaren och Cullbergs tidigare praktikant Anton Skaaning Thomsen till Dages Juvelier Keates, dramaturg för flesh chariot, chariot of flesh.
Prenumerera på vårt nyhetsbrev för att få breven direkt till din inkorg.
Kära Dages,
Jag hoppas att detta brev når dig väl.
Jag skriver till dig från en solig balkong i Bergen, Norge, medan jag dricker myntate och lyssnar till ljudet av barn som leker i närheten. Det här är ett sällsynt ögonblick, eftersom de flesta dagar här tyvärr är regniga. På den här balkongen känns plötsligt storstadslivet i Stockholm och livet jag hade där mycket avlägset. Har du också flyttat till en ny plats och upplevt att allt förändras på nolltid? Jag förundras över hur snabbt vi anpassar oss till nya miljöer, landskap och sammanhang. Hur snabbt vi släpper taget och går vidare … Eller kanske släpper vi aldrig riktigt taget. Kanske bär vi hela tiden allt detta med oss: alla erfarenheter vi haft, alla människor vi mött, allt vi har berört och känt.
För mig är detta aspekter av livet som flesh chariot, chariot of flesh berör. Trots att jag bara följde den första delen av skapandeprocessen tillsammans med Faye Driscoll känner jag att jag har en egen intim relation till verket och dess material. Jag ser hur det undersöker våra sätt att vara tillsammans i världen idag och hur vi bearbetar våra kollektiva kriser och trauman på ett djupt förkroppsligat plan.
Jag tycker att detta är högst relevant för den samtida dansen idag, och jag uppskattar, både som dansare och publik, när vår samtids konflikter och utmaningar bjuds in i teatern och bearbetas genom kroppen. Som Faye nyligen sa i en intervju om verket:
”The impact that movement work, live performance work that is dealing a lot with the body, can have on other bodies is something mysterious and something very powerful and primal.”
Och hur starka dessa avtryck än är, så är de också just gåtfulla, och därför svåra att formulera i språk. Det för mig vidare till de tankar som Luca Seixas delade med mig i sitt brev.
I sitt brev ställde Luca frågan om vi verkligen behöver förstå och rationalisera allting. Han betonade hur dansen har förmågan att förändra hur vi känner, upplever och förnimmer, bortom vår rationella förståelse. Även om jag håller helt med Luca, känner jag igen de situationer där vi förväntas sätta ord på sådant som verkar existera utanför språket. Att göra det ogripbara gripbart. Dages, jag föreställer mig att detta är en del av dramaturgens arbete: att uppehålla sig i gränslandet mellan det konkreta och det undflyende i ett verk. Hur förhåller du dig till den processen? Och hur använder du, eller avstår du från, språket i relation till den kroppsligt erfarna upplevelsen?
Jag undrar om dramaturgens roll kan jämföras med en navigatör till havs, men inte den sortens navigatör som arbetar med sjökort och rutter mot ”nya” territorier. Jag tänker på något äldre. Här i Norge korsade sjöfarare öppet hav i århundraden utan kompass genom att läsa solen, stjärnorna och fåglarnas rörelser. Jag tänker mig en sådan navigatör: någon som känner sig fram och arbetar i allas tjänst ombord snarare än att styra dem. Jag tror att koreografen ofta måste dyka djupt ner i den somatiska erfarenhetens komplicerade hav tillsammans med dansarna för att kunna känna processens strömmar. Men det är lätt att tappa bort sig i dessa vatten, och det är där jag föreställer mig att dramaturgen träder in: någon med tillräckligt avstånd för att se vad som samlas vid horisonten, men samtidigt tillräckligt nära för att också kunna känna det.
Dages, förlåt att jag projicerar allt detta på dig som dramaturg, men jag tycker om att föreställa mig dig som en navigatör. En sådan som jag kan fråga om morgondagens väder, eller helt enkelt fråga: ”Vart är vi på väg?”
Så … vart är vi på väg?
Om jag ska vara ärlig tror jag att det är bra att veta vart du tror att vi är på väg, men ännu viktigare att veta vart du känner att vi borde vara på väg. Vad drömmer du om? När jag läser nyheterna idag känner jag mig överväldigad och orolig. Orolig för idag, för morgondagen och för dagen därefter. Jag undrar vilken framtid vi lämnar vidare till kommande generationer. Vilket nu accepterar vi för våra medmänniskor? Kommer vi att kunna leva med att vi lät krig, folkmord och orättvisor ske framför våra ögon, direktsända på de skärmar vi bar med oss varje dag?
Jag vill inte att vi fortsätter längre längs den vägen. Jag vill inte att skeppet ska segla i den riktningen. Luca frågade mig hur jag ser på dansens möjlighet att hålla rum idag. Han frågade om den behöver handla. Och här sitter jag nu, skriver detta brev medan jag lyssnar till de lokala barnen som leker utan bekymmer, och jag vill svara ja. Ja, dansen behöver handla. Ja, dansen behöver göra mer än att underhålla sin publik. Dansen behöver hålla utrymme för oss att bearbeta de komplicerade kriser och trauman som fortsätter att forma vår värld, för var annars kan vi gemensamt förhålla oss till dessa frågor genom kroppen och dess förnimmelser, utan att behöva formulera en entydig mening av dem?
När jag nu lyfter blicken från datorn här på balkongen ser jag att moln har börjat samlas i fjärran. Jag har druckit upp mitt te och börjar långsamt men säkert frysa. Som tur är hör jag fortfarande barnen leka, som om allt kommer att bli bra. Och kanske kommer det en dag faktiskt att bli det.
Hälsa alla som är involverade i flesh chariot, chariot of flesh och resten av det fina teamet på Cullberg. Jag hoppas att publiken kommer att känna alla de femton starka kropparna på scenen, och att själva känslan ska vara tillräcklig för att förändra världen.
Med kärlek,
Anton Skaaning Thomsen
