Kategori: Okategoriserat

Varje månad skriver någon, oftast från oss i kompaniet, ett brev till en annan person som sedan tar vidare pennan och skriver till någon annan. Breven är personliga och reflekterar mycket kring dans, dansens roll och situation, hur det är att framföra dans med mera.

Brevet nedan är skrivet av dansaren Luca Seixas till vår praktikant Anton Skaaning Thomsen.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev för att få breven direkt till din inkorg.

Dear Anton,

Vi går mot de ljusaste dagarna i Stockholm. Det känns som ett inspirerande avslut på säsongen – med öppna himlar och sol i hjärtat. Plockar du också blommor på vägen hem?

Vår kära kollega Eleanor skrev ett vackert brev till mig och bad mig dela hur jag navigerar i vår nya skapandeprocess med Faye Driscoll. Jag ska försöka svara henne här – och samtidigt ge dig något att bära med dig i tanken.

Det finns så mycket att säga om teknik, relationer, koncept, kroppslighet, uppmärksamhet… och alla de värdefulla upptäckter som uppstår av en slump. Vad ska man välja?

För mig handlar det i hög grad om att känna av när jag ska följa koreografens riktning fullt ut, när jag ska låta mig inspireras av mina kollegor, och när jag ska öppna för en annan väg. För att kunna hålla detta försöker jag odla en inre stillhet, en långsamhet. Att inte anta för mycket för snabbt, att inte skynda. Det hjälper mig att förstå vad jag själv kan tillföra processen, och att känna när jag ska ta plats och när jag ska ge plats. Jag värdesätter att vi är en storhjärtad grupp som arbetar så nära varandra, där generositeten är en bärande kraft.

Den här processen omformar också hur jag närmar mig rörelsematerial. Jag märker att jag behöver få tillgång till detaljerade inre scenarier: kollisioner, påverkan, djupt mänskliga erfarenheter… Tillstånd och krafter som verkar på kroppen och frambringar ett känsloläge. Det är som om två koreografier sker parallellt: en fysisk, synlig och påtaglig, och en imaginär, immateriell. Jag rör mig mellan dem. Till och med samma punkt i koreografin kan framträda olika från dag till dag: en tydlig bild kan finnas där, kroppen redo att fånga upp något från det inre – men så berör en kollega mig på ett annat sätt just den dagen, och plötsligt öppnar sig ett nytt sinneslager, styrt av det fysiska mötet.

Oavsett vad som sker är min strävan att vara närvarande och sann i just det ögonblicket. Den känsliga blicken är alltid avgörande. Du vet, Anton, hur skulpturalt koreograferad den här föreställningen är – fingrarnas detaljer, blickriktningarna. Jag försöker inte återskapa ett fast tillstånd, utan att verkligen leva det, låta det förändras, och bjuda in betraktaren att känna med och genom mig.

I sitt brev fick Eleanor mig också att tänka på dans som en rik estetisk erfarenhet – inte bara visuell, utan fullt ut sinnlig. Att omslutas, att beröras. Jag fascineras av hur konsten speglar en längtan efter att leva i en värld präglad av skönhet, form, rytm och stil – inte bara av funktion och rationalitet. Är inte detta en av dansens stora krafter? Inte nödvändigtvis att den förändrar hur vi tänker, utan hur vi känner, upplever och förnimmer.

En gång blev jag ställd när Faye frågade: ”Luca, vad tänker du där?” Det jag gjorde då var omedelbart, kroppsligt, bortom tankens rum. Jag fick snabbt hitta på något så att det blev begripligt (det stannar mellan oss). Men jag förstår henne – vi behöver ett gemensamt språk för att kunna forma något konkret. Det måste föreställas, bearbetas, översättas, förmedlas, förstås och till slut bli till form. Det finns alltid en spänning mellan processens öppenhet och behovet av att ge verket gestalt. Och ändå undrar jag hur djupt vi kan stanna i den öppenheten… om vi kan låta oss påverkas och förändras utan att göra allt till ren tanke.

Och det för mig till en fråga till dig, Anton.

Hur långt kan dansen få förbli subjektiv och mångtydig, inte nödvändigtvis bunden till ett syfte? Jag vet hur svårt det är. Vi lever i en högljudd och instabil värld. Verk som speglar samtiden är viktiga – ja, till och med förväntade. Vi är också ett lyhört kollektiv, som längtar efter medvetenhet och förändring här och nu. I ett sådant landskap känns det svårare att värna det subjektiva.

Samtidigt tänker jag att det vore olyckligt om konstens värde enbart mättes i dess nytta – i vår förmåga att få människor att tänka, diskutera och intellektualisera det kroppsliga vetandet. Kanske riskerar det ibland att föra oss bort från att känna med och genom varandra. Och kanske är just detta – att känna igenom – ett ännu starkare verktyg för förändring.

Så, Anton, jag undrar hur du ser på dansens plats idag. Måste den handla? Måste rörelse och form vara logiskt begripliga för att tjäna ett tydligt syfte? Jag vet inte… Det är något med blommorna… hur de förändrar rummet och mitt sätt att känna… så jag fortsätter helt enkelt att bära dem med mig hem.

Tack för att du tar emot allt detta.
Jag önskar dig en blå sommar, och allt gott i din nya början i Norge, kära du.

Med värme,
Luca

Läs Eleanors brev till Luca

Varje månad skriver någon, oftast från oss i kompaniet, ett brev till en annan person som sedan tar vidare pennan och skriver till någon annan. Breven är personliga och reflekterar mycket kring dans, dansens roll och situation, hur det är att framföra dans med mera.

Brevet nedan är skrivet av dansaren Eleanor Campbell till Luca Seixas, som också är dansare.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev för att få breven direkt till din inkorg.

Kära Luca,

Jag fick ett brev från Mia som väckte många vackra tankar. Tack för att du är min tålmodiga lyssnare – och för att du står ut med mig – medan jag vecklar ut dem. Mia bad mig att reflektera över min erfarenhet som publik i dansföreställningar och hur det präglar mitt eget arbete. Hur tar jag in intryck? Vad bär jag med mig vidare? Stjäl jag – rörelser, gester eller något helt annat?

Jag vill börja med att säga att att se dans (som engagerar fler sinnen än det visuella) har varit en grundläggande del av mitt lärande. Som ung och ivrig dansare såg jag min lärare visa en tendu och försökte suga upp varje detalj. Hur foten strök över golvet som en tändsticka som tänds. Var i kroppen rörelsen var stor och var den knappt anades. Hur den inre musikaliteten tog form. Ibland förenklade jag – såg henne som en enkel linjeteckning. Ibland vände jag perspektivet ut och in och fäste blicken vid rummet som rörde sig omkring henne. Jag såg. Jag försökte. Jag såg och försökte i nästa ögonblick, som för att fånga rörelsen i flykten. Jag såg från sidan, nerifrån och upp. Jag suddade blicken. Jag blundade. Jag kände. Jag lade min egen kroppsbild ovanpå hennes, så att vi i fantasin rörde oss sida vid sida – kände det jag föreställde mig att jag skulle känna om jag gjorde samma rörelse.

Denna typ av utforskande – där seende och kännande, fantasi och kinestetisk empati samverkar – har följt mig genom min danspraktik och fört den i många riktningar. Jag undrar nu om just denna lyhördhet och nyfikenhet gav mig ett försprång som dansare. Kanske är alla dansare särskilt begåvade i att se och känna samtidigt.

Luca, håller du inte med om att detta att ”se‑känna” våra kollegor är helt avgörande i vårt arbete på Cullberg? Det blir tydligt gång på gång hur mycket vi får genom att se varandra ta sig an rörelsematerialet – särskilt i stunder när vi själva fastnar i våra egna vanor. Vi förnimmer varandras förnimmande: tyngd och gravitation, tid och rum, form och mönster, skiftningar i stämning och ton – och så mycket mer. Ofta behövs ingen omfattande analys för att dansen ska förändras nästa gång vi kastar oss in i den. Att betrakta öppnar nya möjligheter när orden inte räcker till.

Och till sist, när det gäller rollen som publik i scenkonst – där gäller samma sak. Förvisso finns där så mycket mer att ta in, ett helt konstverk att möta, men jag märker att jag ofta dras till utövarna och till hur de upplevs i detta se‑kännande. Jag rör mig ofta i stolen (och lär tydligen göra en del miner som jag inte själv märker), som om det vore omöjligt att inte bli ”rörd” i dubbel bemärkelse. Jag älskar när jag anar osynliga krafter strömma genom kroppar och rum. Jag älskar när en detalj drar mig in, eller när tiden tycks vrida sig kring sig själv. Det är kanske inte enskilda rörelser eller gester jag stjäl – åtminstone inte medvetet. Snarare tar jag med mig avtrycken: allt det sinnliga som är unikt för varje föreställning, och en beundran för förmågan att förkroppsliga så mycket mer än det vi fångar i vardagen.

Och nu, Luca, blir jag nyfiken på dig. Hur fördjupar du ditt konstnärskap som dansare? Det vore spännande att utgå från vårt nuvarande arbete med Faye Driscoll – som jag skulle säga ställer särskilt höga krav. Hur lotsar du dig själv genom rörelsematerialet? Vad rör sig i ditt medvetande? Ger du dig själv uppmärksamhetsledtrådar, arbetar du med bilder? Hur är det med förnimmelser och känslotillstånd? Jag undrar om du vill dela något av din inre erfarenhet – det som sker bakom kulisserna i din fantastiska dans.

Med värme,
Eleanor

Läs Mias brev till Eleanor.

Läs Lucas svar till Eleanor.

Den här intervjun spelades in i samarbete med Faye Driscolls arbete med flesh chariot, chariot of flesh. Intervjun är på engelska.

Varje månad skriver någon, oftast från oss i kompaniet, ett brev till en annan person som sedan tar vidare pennan och skriver till någon annan. Breven är personliga och reflekterar mycket kring dans, dansens roll och situation, hur det är att framföra dans med mera.

Brevet nedan är skrivet av Mia Larsson, danschef på Riksteatern till dansaren Eleanor Campbell.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev för att få breven direkt till din inkorg.

Kära Eleanor,

Jag skriver ett brev till dig, det känns högtidligt och ovant.  Det var länge sen jag skrev ett brev och i mitt vardagliga arbete ryms sällan den här typen av reflektion. Vad är min praktik och mitt förhållningssätt till arbete. Harrisons brev fick mig att tänka på flexibilitet, öppenhet och integritet. Han beskriver flexibilitet i förhållande till publiken, rummet och den konstnärliga processen. För mig är konsten livgivande och en självklar del av mitt liv. Det började med att vara publik, sen amatörteater, en önskan att bli skådespelare för att sedan landa i att vara producent. Det passade mig perfekt! Att vara med under hela processen och som producent lärde jag mig att lita på processen och att inte hålla fört hårt i vissa principer, att ha tillit till människor och det utrymme vi skapar tillsammans.  

Öppenhet och integritet kan låta som motsatser men integritet är viktig och integritet det kollektiva arbetet. Den konstnärliga integriteten, visionen hos det konstnärliga teamet och det jag tror ni dansare referera som stamina. Men också att vi bidrar till processen genom att dela med oss av vad som är viktigt för var och en av oss oavsett funktion för att kunna delta, bidra – helt enkelt göra vårt jobb.  

Vi möts här, utan att förminska oss själva, men vi är öppna för att låta oss påverkas och eventuellt förändras, är en formulering från ett arbete projekt som Riksteatern gjorde där elever från åk 9, lärarstudenter, personal från Riksteatern skulle samskapa en produktion. Den sammanfattar väl hur jag ser på kollektivt arbete. I mitt arbete som danschef tänker jag att det viktiga är att vi har gemensamma mål, att var och en vet vad hen har för uppdrag/roll/arbetsuppgifter och att alla har förutsättningar att göra sitt bästa.  Är det på plats finns det förhoppningsvis utrymme för att se allas behov och önskningar vilket ju inte betyder att de alltid tillgodoses. Flexibilitet och öppenhet är förutsättningar för att skapa det oväntade men ibland är det skrämmande då det osäkra är just osäkert. Här har vi en roll att spela – att som institution ta risker och att inte underskatta publiken. Vi ska vara flexibla och föränderliga så att vi inte fastnar i schabloner eller i ”så här har vi alltid gjort” men vi har också en mycket viktig uppgift att synliggöra att konst är ett arbete som görs av konstnärer som behöver tid, plats och pengar. Det kan vi aldrig förhandla bort. Ingen konst utan konstnärer! 

Mitt intresse startade som publik, fascinationen och känslan i salongen. Allvaret var det som fångade mig som ung. Idag ser jag väldigt mycket scenkonst, framför allt dans och jag fortsätter att fascineras men kan förstås ibland tycka att det är tråkigt och till och med dåligt.  Men sällan ointressant. Hur är det för dig? Hur tar du in intryck från andra konstnärer i ditt arbete som dansare? Har din syn på dansen förändrats genom åren? Kan du plocka upp något som tar med dig in i ditt arbete? Kan det vara en rörelse, en gest eller är det helt andra saker? Kan man sampla som dansare? Här blev det många frågor på rad men min huvudfråga är, att se scenkonst inspirerar mig i mitt arbete men är också en nödvändighet för att jag ska förstå vårt fält och kunna ta kloka beslut. Vad betyder det för dig? 

Varma hälsningar,
Mia

Läs Harrisons brev till Mia.

Läs Eleanors svar till Mia.

Lilian Steiner berättar om Exposure och hur det är att framföra föreställningen. Intervjun är på engelska.

Koreograf Renan Martins pratar om sitt arbete med Guerrilla för Cullberg.

Den här intervjun spelades in i samband med Ligia Lewis arbete med Some Thing Folk. Intervjun är på engelska.

Varje månad skriver någon, oftast från oss i kompaniet, ett brev till en annan person som sedan tar vidare pennan och skriver till någon annan. Breven är personliga och reflekterar mycket kring dans, dansens roll och situation, hur det är att framföra dans med mera.

Brevet nedan är skrivet av dansaren Harrison Elliott till Mia Larsson, danschef på Riksteatern.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev för att få breven direkt till din inkorg.

Kära Mia,

Jag skriver det här brevet till dig från Malmö där vi snart ska uppträda på Inkonst med Halla Ólafsdóttirs verk Sylph. Att turnera detta verk till Genève och nu Malmö har fått mig att minnas en av de mer njutbara aspekterna av turnerandet – flexibilitet. Men snarare än att handla om hur långt benet kan sträckas åt något håll, har det mer att göra med den anpassningsförmåga som krävs för att ta ett verk in i olika scenerum.

Till exempel: publikens stolar fälls framåt. Nå? För de flesta verk spelar det ingen större roll, men när man tidigare har använt fasta (alltså icke-fällbara) stolar för att graciöst klättra över publiken medan man vågformar och flåsande följer rytmen i en Céline Dion-låt, betyder det att man måste tänka om kring tekniken för att ta sig genom publikhavet utan att förstöra en stol, en publikmedlem eller sig själv…

Det är ett väldigt specifikt exempel, men det kräver ändå tid och eftertanke. Liksom att rita upp den slingrande vägen tillbaka till sidan av scenen efter att ha passerat genom publiken, foajén och kulvertarna bakom scenen. Liksom att kalibrera den performativa intensiteten beroende på om publiken sitter några decimeter eller några meter bort. Det kräver flexibilitet.

Om jag lånar ett ord från Sylph-sammanhanget skulle man kunna säga att det är en form av shapeshifting – en förmåga att anta många former utan att kompromissa med kärnans integritet. Kanske är det en fin övergång till en av Joels frågor om min syn på relationen mellan ”dansare” och ”koreograf”.

Precis som när man tar etablerade verk på turné till olika scener, behövs flexibilitet som grund i relationen mellan den som tar det konstnärliga ledarskapet i en process och dem som bidrar till skapandet. Flexibilitet kan ta många former — alltför många för att räkna upp här — men jag kan med säkerhet säga att flexibilitet inte kommer av att hålla fast vid något för hårt, utan snarare av respekt för och tillit till människorna och rummet för att uppnå något tillsammans.

Jag tycker att kroppens fasciala system är en bra analogi här: om fascian är för stram stör den kroppens rörelse och funktion (verket / föreställningen / processen) — den hindrar möjligheterna till ”shapeshifting”. Men när kroppen har tillgång till att stödja strukturen kan hinder förvandlas till ögonblick som förstärker eller belyser olika aspekter av ett skeendes funktion.

Kanske tappar jag mig lite i min analogi här, men det jag försöker säga är att tillit och samarbete mellan parter — vare sig det är rummet och föreställningen, eller koreografen och dansarna — kan skapa en öppenhet där en kreativ vision får möjlighet att blomstra, även på oväntade sätt.

Detta får mig också att reflektera över hur öppenhet och flexibilitet är värden som jag försöker bära med mig in i varje ny skapandeperiod. Början av en ny process är en fantastiskt energifylld tid. Det är det ögonblick då koreografen och det konstnärliga teamet börjar smida en kreativ alkemi av de material de har att arbeta med. På ett sätt är det som att skapa en skulptur i lera i mörkret. Ju mer man arbetar, desto tydligare blir formen och detaljerna, och ofta, när ljuset tänds, är resultatet något helt annat än vad man först trodde.

För min del litar jag på att när alla parter kan ge utrymme för att prova och inte veta, kan springa med oväntade resultat och kan mjuka upp hårda förväntningar, så kommer processen att ge det som behövs för visionen — och ge en större fördjupning i det som faktiskt finns och vill ta plats.

Kanske låter allt detta lite väl esoteriskt. Kanske framstår det som självklart. Men Mia, jag arbetar så mycket med analogier, och när jag skriver till dig kan jag helt enkelt inte låta bli.
Hur inkorporerar du flexibilitet i din roll som chef för Dans på Riksteatern? Hur förhandlar du mellan olika människors och konstnärers behov och önskningar för att skapa en vision?

Jag önskar dig allt gott och ser fram emot att läsa ditt svar.

/Harrison

Läs Mias svar.