Kategori: Okategoriserat

  • Mias brev till Eleanor

    Mias brev till Eleanor

    Varje månad skriver någon, oftast från oss i kompaniet, ett brev till en annan person som sedan tar vidare pennan och skriver till någon annan. Breven är personliga och reflekterar mycket kring dans, dansens roll och situation, hur det är att framföra dans med mera.

    Brevet nedan är skrivet av Mia Larsson, danschef på Riksteatern till dansaren Eleanor Campbell.

    Prenumerera på vårt nyhetsbrev för att få breven direkt till din inkorg.

    Kära Eleanor,

    Jag skriver ett brev till dig, det känns högtidligt och ovant.  Det var länge sen jag skrev ett brev och i mitt vardagliga arbete ryms sällan den här typen av reflektion. Vad är min praktik och mitt förhållningssätt till arbete. Harrisons brev fick mig att tänka på flexibilitet, öppenhet och integritet. Han beskriver flexibilitet i förhållande till publiken, rummet och den konstnärliga processen. För mig är konsten livgivande och en självklar del av mitt liv. Det började med att vara publik, sen amatörteater, en önskan att bli skådespelare för att sedan landa i att vara producent. Det passade mig perfekt! Att vara med under hela processen och som producent lärde jag mig att lita på processen och att inte hålla fört hårt i vissa principer, att ha tillit till människor och det utrymme vi skapar tillsammans.  

    Öppenhet och integritet kan låta som motsatser men integritet är viktig och integritet det kollektiva arbetet. Den konstnärliga integriteten, visionen hos det konstnärliga teamet och det jag tror ni dansare referera som stamina. Men också att vi bidrar till processen genom att dela med oss av vad som är viktigt för var och en av oss oavsett funktion för att kunna delta, bidra – helt enkelt göra vårt jobb.  

    Vi möts här, utan att förminska oss själva, men vi är öppna för att låta oss påverkas och eventuellt förändras, är en formulering från ett arbete projekt som Riksteatern gjorde där elever från åk 9, lärarstudenter, personal från Riksteatern skulle samskapa en produktion. Den sammanfattar väl hur jag ser på kollektivt arbete. I mitt arbete som danschef tänker jag att det viktiga är att vi har gemensamma mål, att var och en vet vad hen har för uppdrag/roll/arbetsuppgifter och att alla har förutsättningar att göra sitt bästa.  Är det på plats finns det förhoppningsvis utrymme för att se allas behov och önskningar vilket ju inte betyder att de alltid tillgodoses. Flexibilitet och öppenhet är förutsättningar för att skapa det oväntade men ibland är det skrämmande då det osäkra är just osäkert. Här har vi en roll att spela – att som institution ta risker och att inte underskatta publiken. Vi ska vara flexibla och föränderliga så att vi inte fastnar i schabloner eller i ”så här har vi alltid gjort” men vi har också en mycket viktig uppgift att synliggöra att konst är ett arbete som görs av konstnärer som behöver tid, plats och pengar. Det kan vi aldrig förhandla bort. Ingen konst utan konstnärer! 

    Mitt intresse startade som publik, fascinationen och känslan i salongen. Allvaret var det som fångade mig som ung. Idag ser jag väldigt mycket scenkonst, framför allt dans och jag fortsätter att fascineras men kan förstås ibland tycka att det är tråkigt och till och med dåligt.  Men sällan ointressant. Hur är det för dig? Hur tar du in intryck från andra konstnärer i ditt arbete som dansare? Har din syn på dansen förändrats genom åren? Kan du plocka upp något som tar med dig in i ditt arbete? Kan det vara en rörelse, en gest eller är det helt andra saker? Kan man sampla som dansare? Här blev det många frågor på rad men min huvudfråga är, att se scenkonst inspirerar mig i mitt arbete men är också en nödvändighet för att jag ska förstå vårt fält och kunna ta kloka beslut. Vad betyder det för dig? 

    Varma hälsningar,
    Mia

    Läs Harrisons brev till Mia.

  • Intervju med dansare Lilian Steiner

    Intervju med dansare Lilian Steiner

    Lilian Steiner berättar om Exposure och hur det är att framföra föreställningen. Intervjun är på engelska.

  • Från repetitionerna av While in Battle I’m Free, Never Free to Rest

    Intervjuer och klipp från arbetet med While in Battle I’m Free, Never Free to Rest i koreografi av Hooman Sharifi.

  • Intervju med Renan Martins

    Intervju med Renan Martins

    Koreograf Renan Martins pratar om sitt arbete med Guerrilla för Cullberg.

  • Intervju med Ligia Lewis

    Intervju med Ligia Lewis

    Den här intervjun spelades in i samband med Ligia Lewis arbete med Some Thing Folk. Intervjun är på engelska.

  • Harrisons brev till Mia

    Harrisons brev till Mia

    Varje månad skriver någon, oftast från oss i kompaniet, ett brev till en annan person som sedan tar vidare pennan och skriver till någon annan. Breven är personliga och reflekterar mycket kring dans, dansens roll och situation, hur det är att framföra dans med mera.

    Brevet nedan är skrivet av dansaren Harrison Elliott till Mia Larsson, danschef på Riksteatern.

    Prenumerera på vårt nyhetsbrev för att få breven direkt till din inkorg.

    Kära Mia,

    Jag skriver det här brevet till dig från Malmö där vi snart ska uppträda på Inkonst med Halla Ólafsdóttirs verk Sylph. Att turnera detta verk till Genève och nu Malmö har fått mig att minnas en av de mer njutbara aspekterna av turnerandet – flexibilitet. Men snarare än att handla om hur långt benet kan sträckas åt något håll, har det mer att göra med den anpassningsförmåga som krävs för att ta ett verk in i olika scenerum.

    Till exempel: publikens stolar fälls framåt. Nå? För de flesta verk spelar det ingen större roll, men när man tidigare har använt fasta (alltså icke-fällbara) stolar för att graciöst klättra över publiken medan man vågformar och flåsande följer rytmen i en Céline Dion-låt, betyder det att man måste tänka om kring tekniken för att ta sig genom publikhavet utan att förstöra en stol, en publikmedlem eller sig själv…

    Det är ett väldigt specifikt exempel, men det kräver ändå tid och eftertanke. Liksom att rita upp den slingrande vägen tillbaka till sidan av scenen efter att ha passerat genom publiken, foajén och kulvertarna bakom scenen. Liksom att kalibrera den performativa intensiteten beroende på om publiken sitter några decimeter eller några meter bort. Det kräver flexibilitet.

    Om jag lånar ett ord från Sylph-sammanhanget skulle man kunna säga att det är en form av shapeshifting – en förmåga att anta många former utan att kompromissa med kärnans integritet. Kanske är det en fin övergång till en av Joels frågor om min syn på relationen mellan ”dansare” och ”koreograf”.

    Precis som när man tar etablerade verk på turné till olika scener, behövs flexibilitet som grund i relationen mellan den som tar det konstnärliga ledarskapet i en process och dem som bidrar till skapandet. Flexibilitet kan ta många former — alltför många för att räkna upp här — men jag kan med säkerhet säga att flexibilitet inte kommer av att hålla fast vid något för hårt, utan snarare av respekt för och tillit till människorna och rummet för att uppnå något tillsammans.

    Jag tycker att kroppens fasciala system är en bra analogi här: om fascian är för stram stör den kroppens rörelse och funktion (verket / föreställningen / processen) — den hindrar möjligheterna till ”shapeshifting”. Men när kroppen har tillgång till att stödja strukturen kan hinder förvandlas till ögonblick som förstärker eller belyser olika aspekter av ett skeendes funktion.

    Kanske tappar jag mig lite i min analogi här, men det jag försöker säga är att tillit och samarbete mellan parter — vare sig det är rummet och föreställningen, eller koreografen och dansarna — kan skapa en öppenhet där en kreativ vision får möjlighet att blomstra, även på oväntade sätt.

    Guerrilla Photo: Carl Thorborg

    Detta får mig också att reflektera över hur öppenhet och flexibilitet är värden som jag försöker bära med mig in i varje ny skapandeperiod. Början av en ny process är en fantastiskt energifylld tid. Det är det ögonblick då koreografen och det konstnärliga teamet börjar smida en kreativ alkemi av de material de har att arbeta med. På ett sätt är det som att skapa en skulptur i lera i mörkret. Ju mer man arbetar, desto tydligare blir formen och detaljerna, och ofta, när ljuset tänds, är resultatet något helt annat än vad man först trodde.

    För min del litar jag på att när alla parter kan ge utrymme för att prova och inte veta, kan springa med oväntade resultat och kan mjuka upp hårda förväntningar, så kommer processen att ge det som behövs för visionen — och ge en större fördjupning i det som faktiskt finns och vill ta plats.

    Kanske låter allt detta lite väl esoteriskt. Kanske framstår det som självklart. Men Mia, jag arbetar så mycket med analogier, och när jag skriver till dig kan jag helt enkelt inte låta bli.
    Hur inkorporerar du flexibilitet i din roll som chef för Dans på Riksteatern? Hur förhandlar du mellan olika människors och konstnärers behov och önskningar för att skapa en vision?

    Jag önskar dig allt gott och ser fram emot att läsa ditt svar.

    /Harrison

    Läs Mias svar.