Varje månad skriver någon, oftast från oss i kompaniet, ett brev till en annan person som sedan tar vidare pennan och skriver till någon annan. Breven är personliga och reflekterar mycket kring dans, dansens roll och situation, hur det är att framföra dans med mera.
Brevet nedan är skrivet av dansaren Luca Seixas till vår praktikant Anton Skaaning Thomsen.
Prenumerera på vårt nyhetsbrev för att få breven direkt till din inkorg.
Dear Anton,
Vi går mot de ljusaste dagarna i Stockholm. Det känns som ett inspirerande avslut på säsongen – med öppna himlar och sol i hjärtat. Plockar du också blommor på vägen hem?
Vår kära kollega Eleanor skrev ett vackert brev till mig och bad mig dela hur jag navigerar i vår nya skapandeprocess med Faye Driscoll. Jag ska försöka svara henne här – och samtidigt ge dig något att bära med dig i tanken.
Det finns så mycket att säga om teknik, relationer, koncept, kroppslighet, uppmärksamhet… och alla de värdefulla upptäckter som uppstår av en slump. Vad ska man välja?
För mig handlar det i hög grad om att känna av när jag ska följa koreografens riktning fullt ut, när jag ska låta mig inspireras av mina kollegor, och när jag ska öppna för en annan väg. För att kunna hålla detta försöker jag odla en inre stillhet, en långsamhet. Att inte anta för mycket för snabbt, att inte skynda. Det hjälper mig att förstå vad jag själv kan tillföra processen, och att känna när jag ska ta plats och när jag ska ge plats. Jag värdesätter att vi är en storhjärtad grupp som arbetar så nära varandra, där generositeten är en bärande kraft.
Den här processen omformar också hur jag närmar mig rörelsematerial. Jag märker att jag behöver få tillgång till detaljerade inre scenarier: kollisioner, påverkan, djupt mänskliga erfarenheter… Tillstånd och krafter som verkar på kroppen och frambringar ett känsloläge. Det är som om två koreografier sker parallellt: en fysisk, synlig och påtaglig, och en imaginär, immateriell. Jag rör mig mellan dem. Till och med samma punkt i koreografin kan framträda olika från dag till dag: en tydlig bild kan finnas där, kroppen redo att fånga upp något från det inre – men så berör en kollega mig på ett annat sätt just den dagen, och plötsligt öppnar sig ett nytt sinneslager, styrt av det fysiska mötet.
Oavsett vad som sker är min strävan att vara närvarande och sann i just det ögonblicket. Den känsliga blicken är alltid avgörande. Du vet, Anton, hur skulpturalt koreograferad den här föreställningen är – fingrarnas detaljer, blickriktningarna. Jag försöker inte återskapa ett fast tillstånd, utan att verkligen leva det, låta det förändras, och bjuda in betraktaren att känna med och genom mig.
I sitt brev fick Eleanor mig också att tänka på dans som en rik estetisk erfarenhet – inte bara visuell, utan fullt ut sinnlig. Att omslutas, att beröras. Jag fascineras av hur konsten speglar en längtan efter att leva i en värld präglad av skönhet, form, rytm och stil – inte bara av funktion och rationalitet. Är inte detta en av dansens stora krafter? Inte nödvändigtvis att den förändrar hur vi tänker, utan hur vi känner, upplever och förnimmer.
En gång blev jag ställd när Faye frågade: ”Luca, vad tänker du där?” Det jag gjorde då var omedelbart, kroppsligt, bortom tankens rum. Jag fick snabbt hitta på något så att det blev begripligt (det stannar mellan oss). Men jag förstår henne – vi behöver ett gemensamt språk för att kunna forma något konkret. Det måste föreställas, bearbetas, översättas, förmedlas, förstås och till slut bli till form. Det finns alltid en spänning mellan processens öppenhet och behovet av att ge verket gestalt. Och ändå undrar jag hur djupt vi kan stanna i den öppenheten… om vi kan låta oss påverkas och förändras utan att göra allt till ren tanke.
Och det för mig till en fråga till dig, Anton.
Hur långt kan dansen få förbli subjektiv och mångtydig, inte nödvändigtvis bunden till ett syfte? Jag vet hur svårt det är. Vi lever i en högljudd och instabil värld. Verk som speglar samtiden är viktiga – ja, till och med förväntade. Vi är också ett lyhört kollektiv, som längtar efter medvetenhet och förändring här och nu. I ett sådant landskap känns det svårare att värna det subjektiva.
Samtidigt tänker jag att det vore olyckligt om konstens värde enbart mättes i dess nytta – i vår förmåga att få människor att tänka, diskutera och intellektualisera det kroppsliga vetandet. Kanske riskerar det ibland att föra oss bort från att känna med och genom varandra. Och kanske är just detta – att känna igenom – ett ännu starkare verktyg för förändring.
Så, Anton, jag undrar hur du ser på dansens plats idag. Måste den handla? Måste rörelse och form vara logiskt begripliga för att tjäna ett tydligt syfte? Jag vet inte… Det är något med blommorna… hur de förändrar rummet och mitt sätt att känna… så jag fortsätter helt enkelt att bära dem med mig hem.
Tack för att du tar emot allt detta.
Jag önskar dig en blå sommar, och allt gott i din nya början i Norge, kära du.
Med värme,
Luca