Parken

En park, vad är det? Något mellan djungel och trädgård, natur och kultur, vilt och tuktat. En människa? Parken sedd som bild av en själ (ett inre landskap), ja, då kan en hel del hända där. Och inte alltid vad man väntar sig.

Mats Ek berättar själv om Parken:

”En park: en lunga i en stad, ett stycke tuktad natur med raka linjer och vegetationer klippt som geometriska figurer, vänlig och lummig grönska med skräpiga hörn och undanskymda vrår. En park, någonting mitt emellan djungel och trädgård, mellan natur och kultur, mellan det vilda och det tuktade. Ungefär som en människa, säger Mats Ek. Parken kan vara en bild av en själ, av en människas innanmäte. Mats Ek tror att de här funderingarna började någon av alla de morgnar han under tolv års tid passerade Humlegården på väg till jobbet. Parken byggs upp av nio episoder, nio olika små baletter med olika karaktär och innehåll, olika bitar av våra liv.

”I samtliga scener finns en laddning mellan det destruktiva och det livsalstrande, det växande med olika tyngdpunkt på det ena eller andra”, säger Mats Ek. Också parken växlar innebörd, den är en skog men skogens stammar kan förvandlas till pelarna i en balsal. Man kan se Parken som en fortsättning på Eldstad, där också miljön är det enda sammanhållande, samtidigt som dess betydelse är dubbeltydig. Medan Eldstad var öppen för en fortsättning, det var ett verk i vardande, Parken däremot är från början en samlad enhet.

Marie-Louise de Geer Bergenstråhle skapade scenografin, det var hennes och Mats Ek sjätte samarbete.

De kompositörer som bidragit med musik är lika många som Parkens episoder: Camille Saint-Saens, Ingvar Lidholm, Mikis Theodorakis, Richard Wagner, Jean Sibelius, Arne Nordheim, Carl Nielsen och George Elkin.

Miljön, parken, är den enda gemensamma nämnaren. Två personer har genomgående roller: den svarte prinsen som är en klassisk romantisk prins som söker sin tilltänkta, och en kommunalarbetare som ställer tillrätta och städar upp.