Varje månad skriver någon, oftast från oss i kompaniet, ett brev till en annan person som sedan tar vidare pennan och skriver till någon annan. Breven är personliga och reflekterar mycket kring dans, dansens roll och situation, hur det är att framföra dans med mera.
Brevet nedan är skrivet av dansaren Harrison Elliott till Mia Larsson, danschef på Riksteatern.
Prenumerera på vårt nyhetsbrev för att få breven direkt till din inkorg.
Kära Mia,
Jag skriver det här brevet till dig från Malmö där vi snart ska uppträda på Inkonst med Halla Ólafsdóttirs verk Sylph. Att turnera detta verk till Genève och nu Malmö har fått mig att minnas en av de mer njutbara aspekterna av turnerandet – flexibilitet. Men snarare än att handla om hur långt benet kan sträckas åt något håll, har det mer att göra med den anpassningsförmåga som krävs för att ta ett verk in i olika scenerum.
Till exempel: publikens stolar fälls framåt. Nå? För de flesta verk spelar det ingen större roll, men när man tidigare har använt fasta (alltså icke-fällbara) stolar för att graciöst klättra över publiken medan man vågformar och flåsande följer rytmen i en Céline Dion-låt, betyder det att man måste tänka om kring tekniken för att ta sig genom publikhavet utan att förstöra en stol, en publikmedlem eller sig själv…
Det är ett väldigt specifikt exempel, men det kräver ändå tid och eftertanke. Liksom att rita upp den slingrande vägen tillbaka till sidan av scenen efter att ha passerat genom publiken, foajén och kulvertarna bakom scenen. Liksom att kalibrera den performativa intensiteten beroende på om publiken sitter några decimeter eller några meter bort. Det kräver flexibilitet.
Om jag lånar ett ord från Sylph-sammanhanget skulle man kunna säga att det är en form av shapeshifting – en förmåga att anta många former utan att kompromissa med kärnans integritet. Kanske är det en fin övergång till en av Joels frågor om min syn på relationen mellan ”dansare” och ”koreograf”.
Precis som när man tar etablerade verk på turné till olika scener, behövs flexibilitet som grund i relationen mellan den som tar det konstnärliga ledarskapet i en process och dem som bidrar till skapandet. Flexibilitet kan ta många former — alltför många för att räkna upp här — men jag kan med säkerhet säga att flexibilitet inte kommer av att hålla fast vid något för hårt, utan snarare av respekt för och tillit till människorna och rummet för att uppnå något tillsammans.
Jag tycker att kroppens fasciala system är en bra analogi här: om fascian är för stram stör den kroppens rörelse och funktion (verket / föreställningen / processen) — den hindrar möjligheterna till ”shapeshifting”. Men när kroppen har tillgång till att stödja strukturen kan hinder förvandlas till ögonblick som förstärker eller belyser olika aspekter av ett skeendes funktion.
Kanske tappar jag mig lite i min analogi här, men det jag försöker säga är att tillit och samarbete mellan parter — vare sig det är rummet och föreställningen, eller koreografen och dansarna — kan skapa en öppenhet där en kreativ vision får möjlighet att blomstra, även på oväntade sätt.
Detta får mig också att reflektera över hur öppenhet och flexibilitet är värden som jag försöker bära med mig in i varje ny skapandeperiod. Början av en ny process är en fantastiskt energifylld tid. Det är det ögonblick då koreografen och det konstnärliga teamet börjar smida en kreativ alkemi av de material de har att arbeta med. På ett sätt är det som att skapa en skulptur i lera i mörkret. Ju mer man arbetar, desto tydligare blir formen och detaljerna, och ofta, när ljuset tänds, är resultatet något helt annat än vad man först trodde.
För min del litar jag på att när alla parter kan ge utrymme för att prova och inte veta, kan springa med oväntade resultat och kan mjuka upp hårda förväntningar, så kommer processen att ge det som behövs för visionen — och ge en större fördjupning i det som faktiskt finns och vill ta plats.
Kanske låter allt detta lite väl esoteriskt. Kanske framstår det som självklart. Men Mia, jag arbetar så mycket med analogier, och när jag skriver till dig kan jag helt enkelt inte låta bli.
Hur inkorporerar du flexibilitet i din roll som chef för Dans på Riksteatern? Hur förhandlar du mellan olika människors och konstnärers behov och önskningar för att skapa en vision?
Jag önskar dig allt gott och ser fram emot att läsa ditt svar.
/Harrison