Varje månad skriver någon, oftast från oss i kompaniet, ett brev till en annan person som sedan tar vidare pennan och skriver till någon annan. Breven är personliga och reflekterar mycket kring dans, dansens roll och situation, hur det är att framföra dans med mera.
Brevet nedan är skrivet av Mia Larsson, danschef på Riksteatern till dansaren Eleanor Campbell.
Prenumerera på vårt nyhetsbrev för att få breven direkt till din inkorg.
Kära Eleanor,
Jag skriver ett brev till dig, det känns högtidligt och ovant. Det var länge sen jag skrev ett brev och i mitt vardagliga arbete ryms sällan den här typen av reflektion. Vad är min praktik och mitt förhållningssätt till arbete. Harrisons brev fick mig att tänka på flexibilitet, öppenhet och integritet. Han beskriver flexibilitet i förhållande till publiken, rummet och den konstnärliga processen. För mig är konsten livgivande och en självklar del av mitt liv. Det började med att vara publik, sen amatörteater, en önskan att bli skådespelare för att sedan landa i att vara producent. Det passade mig perfekt! Att vara med under hela processen och som producent lärde jag mig att lita på processen och att inte hålla fört hårt i vissa principer, att ha tillit till människor och det utrymme vi skapar tillsammans.
Öppenhet och integritet kan låta som motsatser men integritet är viktig och integritet det kollektiva arbetet. Den konstnärliga integriteten, visionen hos det konstnärliga teamet och det jag tror ni dansare referera som stamina. Men också att vi bidrar till processen genom att dela med oss av vad som är viktigt för var och en av oss oavsett funktion för att kunna delta, bidra – helt enkelt göra vårt jobb.
Vi möts här, utan att förminska oss själva, men vi är öppna för att låta oss påverkas och eventuellt förändras, är en formulering från ett arbete projekt som Riksteatern gjorde där elever från åk 9, lärarstudenter, personal från Riksteatern skulle samskapa en produktion. Den sammanfattar väl hur jag ser på kollektivt arbete. I mitt arbete som danschef tänker jag att det viktiga är att vi har gemensamma mål, att var och en vet vad hen har för uppdrag/roll/arbetsuppgifter och att alla har förutsättningar att göra sitt bästa. Är det på plats finns det förhoppningsvis utrymme för att se allas behov och önskningar vilket ju inte betyder att de alltid tillgodoses. Flexibilitet och öppenhet är förutsättningar för att skapa det oväntade men ibland är det skrämmande då det osäkra är just osäkert. Här har vi en roll att spela – att som institution ta risker och att inte underskatta publiken. Vi ska vara flexibla och föränderliga så att vi inte fastnar i schabloner eller i ”så här har vi alltid gjort” men vi har också en mycket viktig uppgift att synliggöra att konst är ett arbete som görs av konstnärer som behöver tid, plats och pengar. Det kan vi aldrig förhandla bort. Ingen konst utan konstnärer!
Mitt intresse startade som publik, fascinationen och känslan i salongen. Allvaret var det som fångade mig som ung. Idag ser jag väldigt mycket scenkonst, framför allt dans och jag fortsätter att fascineras men kan förstås ibland tycka att det är tråkigt och till och med dåligt. Men sällan ointressant. Hur är det för dig? Hur tar du in intryck från andra konstnärer i ditt arbete som dansare? Har din syn på dansen förändrats genom åren? Kan du plocka upp något som tar med dig in i ditt arbete? Kan det vara en rörelse, en gest eller är det helt andra saker? Kan man sampla som dansare? Här blev det många frågor på rad men min huvudfråga är, att se scenkonst inspirerar mig i mitt arbete men är också en nödvändighet för att jag ska förstå vårt fält och kunna ta kloka beslut. Vad betyder det för dig?
Varma hälsningar,
Mia