När Moderna Museet i Stockholm fyllde 50 år, hösten 2008, fick Alexander Ekman uppdraget att skapa installationer i museets lokaler på Skeppsholmen. Installationerna, med 40 dansare, från Cullbergbaletten, Svenska balettskolan och Balettakademien, som fyllde flera av museets salar var Cullbergbalettens födelsedagspresent till Moderna Museet.
Länk till en intervju som SvD:s Anna Ångström gjorde med Alexander inför öppningen.
Ordet ”motstånd” var viktigt vid tillkomsten av Mats Eks Aluminium. Inte nödvändigtvis i politisk mening, utan mer som ett förhållningssätt i vardagen; att se det bekanta på nytt och att inte ta något för givet. Ett ifrågasättande som kanske leder till en nödvändig förändring. Balettens uppbyggnad följer musikens arkitektur och dess lugna mittparti är en viktig kontrast.
Aluminium hade världspremiär med Compañía Nacional de Danza, den 23 april 2005 på Teatro Real, Madrid och Cullbergpremiär i november samma år.
Musik: John Adams Shaker Loops
St Lukes Orkester
Förlag: G. Schirmer, INC.
Nonesuch: 7559-79360-2
Längd: 26 minuter.
Walking Mad skapades först för Nederlands Dans Theater och hade premiär 2001. Till Maurice Ravels kända verk Boléro och den estländske tonsättaren Arvo Pärts Für Alina utspelas ett dramatiskt äventyr om tre kvinnor och deras förhållande till sig själva och till männen i sina liv.
Walking Mad är ett humoristiskt verk med en allvarlig underton för tre kvinnor och sex män. Baletten belönades 2001 med holländska teaterförbundets pris för bästa produktion.
Musikverket Boléro skapades först som en balett och blev omedlebart en stor succé vid premiären på operahuset Palais Garnier i Paris 1928 med Ida Rubinstein och hennes danstrupp, i koreografi av Bronislava Nijinska.
Walking Mad är ett av Johan Ingers mest spelade verk. Otaliga kompanier över stora delar av världen har satt upp Walking Mad sedan urpremiären och verket efterfrågas kontinuerligt.
Musik:
Maurice Ravel: Boléro (för orkester 1928)
Arvo Pärt: Für Alina (för piano 1976)
Empty House är en omarbetning av So now then som Johan Inger skapade för NDT 2002.
Position of Elsewhere var Johan Ingers andra helaftonsverk som skapades direkt för Cullbergbaletten. Verket är en tredelad dansföreställning som bär på en sorts tillbakablick av Johan Ingers fem år som Cullbergbalettens konstnärliga ledare 2003-2008.
– Början av föreställningen är väldigt fysisk på ett nästan maniskt sätt. Utgångspunkten var att erövra och ta plats med en manisk, drivande energi. Den första delen handlar bara om att erövra rummet. Att komma och ta och jobba sig in från sidorna. I den andra delen uppstår ett sorts möte. I den tredje och sista delen finns ett avsked. Där ska det återigen rensas ut och bli rent, sa Johan Inger om sitt verk inför premiären vintern 2009.
Liksom i Johan Ingers första helaftonsverk för Cullbergbaletten; Point of Eclipse, som hade världspremiär i november 2007, samarbetade Inger med scenografen Jens Sethzman och kompositören Jean-Louis Huhta. Sethzman och Inger kände redan vid första produktionen att de ville ta sitt samarbete vidare för att se vart det kunde leda.
– Johan är på väg åt ett helt nytt håll, mot ett nytt språk, och det är en ära att bli inbjuden i den processen, sa Jens Sethzman.
Scenbilden är en stor och tekniskt komplicerad ljuslösning som samtidigt är ett självständigt skulpturalt objekt.
– Samtidigt som Johan gör ett stort verk och har en enorm bank av material och idéer så bygger också den här scenbilden på en ganska stor idé som kan bära sig själv. Jag vet inte hur mycket våra idéer kommer att krocka, det är inte förrän vi ser det uppbyggt på scenen som vi kan förstå vad det betyder för helheten, sa Jens Sethzman.
Matter of a Maker var den kanadeniska koreografen Crystal Pites första verk för Cullbergbaletten. Verket presenterades vid urpremiären i ett program med Stijn Celis Sonata och var den dåvarande konstnärliga ledaren Johan Ingers sista program för kompaniet innan han slutade sommaren 2008.
”Ett omskakande verk. Och Cullbergbaletten är nu som förr ett idealinstrument för vår tids stora koreografer.” skrev Sundsvalls Tidning.
Från gatan till Globen. När Bounce tog avsked som grupp efter 13 år tillsammans våren 2010 blev det en grande finale med både nostalgiska återblickar och nya inslag. Bounce bjöd in nära 300 dansare från olika håll, bland annat Cullbergbaletten, att inför fem utsålda föreställningar i Globen vara med och fira deras framgångsrika karriär och danskonstens olika uttryck.
Medverkade gjorde en ny generation ”bouncare”, danselever, Cullbergbaletten, Harlem Hot Shots som får sprätt på swingeran, salsaentusiasterna Caché Dance Company och tyska Spin Kings.
Cullbergbaletten medverkade med en del ur Johan Ingers koreografi Position of Elsewhere från 2009.
Bounce medlemmar: David Dalmo, Joe Jobe, Filmon Michael, Fredrik Rydman, Ambra Succi, Jennie Widegren och Alvaro Aguilera
I vad som kom att bli en mycket uppskattad tradition på annars otraditionella Moderna Dansteatern presenterade Cullbergbalettens dansare en varierad och innehållsrik föreställning. Moderna Dansteatern upplät våren 2010 för tredje gången scenutrymmet till en föreställning som skapades av dansarna själva.
Cullbergbalettens dansare Anton Valdbauer, Victoria Roberts, Isaac Spencer och Marylise Tanvet skapade varsitt solo. Adam Schütt koreograferade en duett som han dansade med Rachel Tess, Joaquim de Santana skapade en duett för dansarna Anton Valdbauer och Sylvie Gehin Karlsson.
Koreografi/dansare: Anton Valdbauer
Musik: Clint Mansell, The Last Man, Tree of Life, John Murphy , The Beginning
Thanks to everyone who made this evening possible. TD department, Nina, Malin, Åsa. To Anna for everything. And specially to Maria Elena for her help, support, understanding and love.
”Dreaming permits each and everyone of us to be quietly and safely insane every night of our lives.”
William Dement
Koreografi/dansare: Victoria Roberts
Musik: The Books, It Never Changes to Stop, 8 Frame, Antonio Vivaldi, Concerto nr 6, a-moll ur L’Estro Armonico, op. 3.
With thanks to Cullberg Ballet for this opportunity, and to James MacGillivray for his love, support and guidance.
”…Every education system on Earth is predicated on the idea of academic ability, and the consequence is that many highly talented, brilliant, creative people think they’re not, because the thing they were good at at school wasn’t valued or was actually stigmatised. There isn’t an education system on the planet that teaches dance every day to children the way we teach them mathematics. I think math is very important, but so is dance. Children dance all the time if they’re allowed to, we all do.…Creativity now is as important in education as literacy, and we should treat it with the same status…By the time they get to be adults most kids have lost that capacity, or rather get educated out of it. We stigmatise mistakes, and we’re now running national education systems where mistakes are the worst thing you can make, and the result is that we are educating people out of their creative capacities…”
Abbreviated from Sir Ken Robinson’s TED lecture, 2006, www.ted.com.
Koreografi/dansare: Marylise Tanvet
Musik: Trentemøller Moan, Miss You Opto 11.45 p.m.
My first Solo/Impro project, Work-in-progress.
”Le Vo(y)age är en tolkning av många känslomässiga vägar. Sliten av olösliga frågor och outröttligt tvivel. Har jag levt i en illusion eller var det på riktigt? Kommer jag att acceptera verkligheten? Ja, den står framför mig och jag konfronterar den. En gemensam kamp längs med samma bana.”
Tack till Anna, Sylvie, Ophélie och min dotter Félicia.
Improvisation/scenografi/idé: Adam Schütt och Rachel Tess
Musik: Larkin Grimm, Little Weeper
Koreografi/dansare: Isaac Spencer
Musik: Hahn Rowe, Yellow Smile
Who’s riding so late where winds blow wild
It is the father grasping his child;
He holds the boy embraced in his arm,
He clasps him snugly, he keeps him warm.
«My son, why cover your face in such fear?»
«You see the elf-king, father? He’s near!
The king of the elves with crown and train!»
«My son, the mist is on the plain.»
‹Sweet lad, o come and join me, do!
Such pretty games I will play with you;
On the shore gay flowers their color unfold,
My mother has many garments of gold.›
«My father, my father, and can you not hear
The promise the elf-king breathes in my ear?»
«Be calm, stay calm, my child, lie low:
In withered leaves the night-winds blow.»
‹Will you, sweet lad, come along with me?
My daughters shall care for you tenderly;
In the night my daughters their revelry keep,
They’ll rock you and dance you and sing you to sleep.›
«My father, my father, o can you not trace
The elf-king›s daughters in that gloomy place?»
«My son, my son, I see it clear
How grey the ancient willows appear.»
‹I love you, your comeliness charms me, my boy!
And if you’re not willing, my force I’ll employ.›
«Now father, now father, he’s seizing my arm.
Elf-king has done me a cruel harm.»
The father shudders, his ride is wild,
In his arms he’s holding the groaning child,
Reaches the court with toil and dread. –
The child he held in his arms was dead.
Adapted from the poem Erlkönig by Johann Wolfgang von Goethe 1782.
Translation by Edwin Zeydel, 1955.
Special thanks to Sebastian Gehrke.
Koreografi: Joaquim de Santana
Musik: Ólafur Arnald, Himininn er að hrynja – En stjönurnar fara þér vel, Thomas Dybdahl, Don’t Lose Yourself
Dansare: Anton Valdbauer och Sylvie Gehin Karlsson
A path stayed in the memory
Stood in front of it and missed what never existed
In silence the trace of time is frozen it’s the end of
thinking about thinking.
The coldness of the known path is no longer felt
Will you be my light
I ask you cause you are me and I am you.
Point of Eclipse var Johan Ingers första helaftonsverk för Cullbergbaletten och hans första tillsammans med ljussättaren Jens Sethzman och kompositören Jean-Louis Huhta.
Hon var svart är ett surrealistiskt verk i samma icke-berättande anda som flera andra av Mats Eks baletter. Det nakna scenrummet, signerat Peder Freiij med brottstycken av dekor som en avklipp trappa och en förvriden vägg bildar ett säreget landskap och ger associationer till en begynnande upplösning. Balettens titel anspelar på ett replikskifte ur en Beppe Wolgers- revy:
– Jag drömde om Gud i natt.
– Hur såg han ut?
– Hon var svart!
Ljussättningen till originaluppsättningen signerades Ellen Ruge. Stram och återhållsam vilar scenen i ett halvdunkel som ytterligare förstärker den ödsliga stämningen. Musiken i verket är skriven av den polske tonsättaren Henryk Górecki, stråkkvartetten Quasi una fantasia, tillägnad den svarta madonnan. Musiken är mollstämd. Den klingar skärande tragisk och accentuerar väl stämningen i Eks koreografi, som är en formlig explosion av rörelser och känslor.
”En visuell konsert med kroppen som instrument” Tilman O’Donnell
Ett platsspecifikt verk av Cullbergbaletten
Marabouparken 5-6 mars 2011
Out in context var Cullbergbalettens platsspecifika projekt som tog delar av kompaniets verksamhet ut ur sitt vanliga sammanhang till andra scenrum. Koreografin tog utgångspunkt i platsens unika sammansättning av arkitektur, historia och miljö och skapades genom att upptäcka och undersöka dess dolda betydelser. Out of context ville utmana konstnärer och publik och nå ut till ännu fler med en inbjudan att dela intryck och uttryck.
Skapades av bland andra dansarna: Alexandra Campbell, Mirko Guido, Hannako Hoshimi-Caines, Andrea Martini, Gesine Moog, Kristina Oom, Csongor Szabó, Jac Carlsson och Tilman O’Donnell
The Progression of Things visades inom ramen för Cullberg out in context. Verket utmanar vedertagna begrepp om historien som linjär.
”Sakernas framåtskridande som konstanta kretslopp (eller till synes slutna cirklar av erfarenhet) speglas i kroppens strävanden under det improviserade stycket. Här konfronteras dansaren ständigt med samma uppsättning förkroppsligade omständigheter i direkt relation till upplevelsen och omkastandet av tiden. Dansaren strävar efter att på nytt utforska det konstanta tillståndet av liv i vad som kan beskrivas som ”nuet”, och att synliggöra detta genom det fysiska uttrycket. En sluten cirkel bildas med det som just skett och det som kanske händer i nästa ögonblick.
Genom att i framförandet presentera en modell av dessa konstanta kretslopp vill jag föra fram ett alternativ till historien som ett linjärt framåtskridande, med dess nödvändiga kritiska centrering på det som vi ser, dess språkliga dominans och tendensen att alltid berätta saker linjärt.
Om det här prydliga och välorganiserade framskridandet av tiden och historien inte fanns, vilka andra sätt att berätta skulle vi då ha? Var går gränsen för vilka typer av berättande den förutbestämda logiken i vårt språkliga system kan klara av? Typer av berättande som kan komma och gå i en helt annan dimension?
Vad finns kvar?”
– Tilman O’Donnell
2011 skapade Cullbergbalettens dansare egna verk som visades på MDT på Skeppsholmen. Koreografer: Alexandra Campbell, Adam Schütt, Andrea Martini, Hanako Hoshimi-Caines, Shumpei Nemoto, Johanna Lindh och Isaac Spencer.
LIIKE
Dansare: Alexandra Campbell
Film: LAJI – Alexandra Campbell, Lisa Holmqvist, Jeanette Steinsland
Musik: Juvelen Make U Move
Längd: 4 minuter
I multiply on a hill
Koreograf, dansare: Andrea Martini
Foto och video: Yoav Barel
Musik: A Silver Mt. Zion
Längd: 7 minuter
Diegese
Art work: Gesine Moog
”I started this work at the beginning of February this year not knowing what it would become. Without any aim or time pressure I followed intuitively, step by step, the process, and I immersed myself in observing, listening and following it. From carving, printing, painting, spacing into the passe-partout and finally framing them, it has become the end of October. In this time a series of small pictures, which are able to be seen from all sides, have developed, and the process has fulfilled me with a lot of pleasure and richness of impression. I am very happy and grateful that I can share them with you today and in the same time to close this circle of creation.”
For men only
Koreograf: Andrea Martini
Dansare: Adam Schütt, Mirko Guido, Luis Alberto Rodriguez, Isaac Spencer, Csongor Szabó och Kristóf Várnagy
Musik: Samira Said, Harold Budd, Andrea Martini
Ljusdesign: Nette Karlsson
Mask: Jessica Krage and Caroline Thörnqvist, handledare Olle Johansson
Längd: cirka 15 minuter
Ugoku
Verket framförs av tre dansare som brukar arbeta i olika stilar. Verket utforskar sättet att närma sig rörelse ur olika perspektiv, undersöker en gemensam plats genom att dansarna delar koreografiska rörelser men ändå behåller sin individualitet.
Koreograf: Shumpei Nemoto
Dansare: Alexander Dam, Markus Bertilsson Almqvist och Shumpei Nemoto
Musik: Alva Noto
Ljusdesign: Nette Karlsson
Längd: 8 minuter
Nobody’s Serviant
Total musikalisk expressionism möter total fysik. En musikalisk superhybrid mellan Örjan Högberg från Fläskkvartetten på el-fiol och Johan Skugge från No Science på synt som tillsammans står inför sitt första skivsläpp med Nobody’s Serviant. Nu smyger de igång på MDT tillsammans med Cullbergdansarna Johanna Lindh och Isaac Spencer och dans- och musikverket Nobody’s Serviant.
Koreografer och dansare: Johanna Lindh och Isaac Spencer
Musik: Örjan Högberg och Johan Skugge
Ljusdesign: Nette Karlsson
Längd: 10 minuter
Modal Phenom
”…dansarna skapar och lyssnar på ljud och motiveras av njutningen av att höra, känslan det producerar – den pirrande känslan av att höra något du aldrig hört förut, spänningen från en plats du aldrig har upplevt förut.”
Adam Schütt, 2011
Modal Phenom utforskar lekfullt ett komplext system av spel som involverar igenkänning, förnekande, samtal, svar, förväntningar och det oväntade. Verket är ett samarbete mellan tre dansare och bygger på ett rörelsespråk och ett spontant ljudpartitur samtidigt, med inkorporering av handgjorda musikinstrument och elektronisk ljudmanipulation.
Koncept: Adam Schütt
Dans och ljud: Adam Scühtt, Daniel Sjökvist, Isaac Spencer, Patricia Vázque, Adam Schütt
Kostymdesign, ljuskoncept och instrument: Adam Schütt
Längd: 25 minuter
I’ll believe in anything
Koreograf och dansare: Hanako Hoshimi-Caines
Gitarrintro av Plants and Animals
Ljusdesign: Nette Karlsson
Röst: Rev. Raphael Warnock, pastor of Ebenezer Baptist Church som talar vid Troy Davis begravning. Staten Georgia lät avrätta Troy Davis 21 september 2011, trots starka tvivel om hans skuld.
Längd: 10 minuter
Under Stockholms kulturfestival 2011 visade Cullbergbaletten utanför Kulturhuset delar av ett platsspecifikt verk med dansinstallationer av Alexander Ekman. Det ursprungliga verket skapades för Cullbergbaletten 2008 och var kompaniets egen 50-årspresent till Moderna Museet.
Framträdandet på Beridarebansgatan visas inom ramen för Cullberg out in context – Cullbergbalettens platsspecifika projekt som tar delar av kompaniets verksamhet ut ur sitt vanliga sammanhang till andra scenrum än de traditionella. Out in context vill utmana konstnärer och publik och nå ut till ännu fler med en inbjudan att dela intryck och uttryck.
Cullbergbaletten möter Malmöfestivalen i ett nytt platsspecifikt verk. I det nya improviserade verket som presenteras på Malmöfestivalen skapar dansarna själva musiken och ljudbilden live med mikrofoner, samplad musik och sina egna röster. Cullbergbaletten möter Malmöfestivalen presenteras inom ramen för Cullberg out in context, kompaniets platsspecifika projekt som tar delar av kompaniets verksamhet till andra scenrum än de traditionella.
Lördag 18 augusti 2012, kl 16.00, 21.00, 22.00, 30 minuter/föreställning
Cullbergbaletten, KammarensembleN och Fotografiska möts i ett nytt verk, speciellt sammansatt för Fotografiska museet i Stockholm. Dansare och musiker medverkar på samma scen i det improviserade verket som bygger på samarbeten kring struktur och konsistens, i dans, musik och bild. Grunden till verket utgörs av fem instrumentala solostycken från 1900-talet. Bilder av fotografen Fanny Oldenburg projiceras på rummets väggar och bildar landskap tillsammans med dansen och musiken.
Verket görs inom ramen för Cullberg Out in context, kompaniets platsspecifika projekt som tar delar av kompaniets verksamhet till andra scenrum än de traditionella.
Fotograf Fanny Oldenburg är bosatt i Stockholm, utbildad vid Nordens Fotoskola på Biskops Arnö, 2003-2006. Hon verksam som fotograf inom teve, teater och dans, men har en bred produktion bakom sig med personporträtt och miljöbilder. Samarbetet på Fotografiska blir hennes första med Cullbergbaletten.
KammarensembleN (KeN) bildades 1984 i Stockholm och har sedan starten varit en ledande aktör på den svenska scenen för ny musik. I samarbete med regissörer, ljussättare och videokonstnärer har KammarensembleN gett en mängd uppmärksammade konserter såväl på hemmaplan som internationellt. Ensemblen har 18 medlemmar och sedan 2003 är Franck Ollu konstnärlig ledare.
Fotografiskas uppdrag är att visa såväl de välkända stora fotograferna som de nya namnen. Vi ska etablera den svenska fotokonsten i världen och den internationella fotokonsten i Sverige. Vi erbjuder utbildningar, föreläsningar och workshops för både amatörer och professionella fotografer. Här finns också kafé, restaurang, ett galleri med bilder till salu och en butik fylld till brädden med fotokonst. Addera dessutom konserter, klubbar, artist talks och möjligheten att arrangera. Fotografiska är för alla. 21 maj 2010 öppnades dörrarna för Fotografiska i det gamla tullhuset på Stadsgårdskajen. Det blev inget vanligt museum, det blev en internationell mötesplats för kulturens oändligt många uttryck.
Koreografen Jefta van Dinthers första samarbete med Cullbergbaletten var The Way Things Go som presenterades på Kulturhuset i Stockholm, i oktober 2011. Verket är en koreograferad händelsekedja om orsak och verkan. Genom att betrakta kroppen som en kombination av kontrollerad vilja och mekaniska funktioner omformar dansarna hela tiden de situationer de hamnar i. De placerar sig själva i skottlinjen och precisionen i deras kontakter avslöjar det fiktiva i det oundvikliga som är grunden för det till synes självklara händelseförloppet.
När de kollapsar, smälter samman, pressar framåt, håller fast, stannar upp, glider, drar, balanserar och faller suddar de ut gränserna mellan aktivitet och passivitet. De rör sig genom ett tomt rum utan vare sig scen eller sittplatser, och publiken kan följa dansarnas kluster och dras in i deras konstellation. I takt med att dansarnas rörelser och rörelsemönster förändras och utvidgas så anpassar sig publiken: den drar sig undan för att undvika kollision, kommer närmare för att inte missa detaljerna och byter plats för att se var det är något nytt på gång.
Johan Ingers Negro con Flores blev en stor succé vid premiären 2005, hyllad för sin överraskande ljussättning och underfundiga koreografi. Verket var Johan Ingers första i ett steg på väg mot ett nytt formspråk.
– Negro con Flores befinner sig i ett landskap mellan mörker och ljus, allvar och lätthet. Den tar sig igenom en formation av känslolägen med en ambition att bryta sig loss, att ta sig vidare. Det här stycket är ett försök att bryta ett för mig känt mönster och på så sätt förhoppningsvis hitta nya öppningar, sa Johan Inger inför premiären 2005.
”Men det är i Negro con Flores som han överraskar oss med ett nytt tillvägagångssätt. Något av streetdansarnas kaxiga språng och lyft är med i detta verk som pendlar mellan ömhet och brutalitet.”
– Expressen 05.11.2006
”Rörelserna blandas med en kant som påminner om slapstick eller tecknade serier, dansen kring en bukett rosor har särskild komisk kraft och överraskande inslag. Inger utnyttjar Cullbergdansarnas unika kombination av teknik och drama.”
– Göteborgs-Posten 06.11.2005
Den norska koreografen Ina Christel Johannessen skapade våren 2011 ett nytt verk för Cullbergbaletten. Åtta av kompaniets dansare medverkade i stycket med titeln True Stories of Castaways and Other Survivors.
Verkets namn, True Stories of Castaways and Other Survivors, fann Ina Christel Johannessen i undertiteln på en äventyrsbok med överlevnadshistorier om personer som bland annat varit skeppsbrutna. Öar har varit en utgångspunkt för Ina i skapandet av det nya verket; en ö kan symbolisera både räddning och fångenskap. Hon vill titta på mänskliga relationer – längtan efter tillhörighet och behovet av avskildhet, ensamhet som ett val eller ett tvång, utanförskap, längtan, närhet och distans. Varje ord i titeln har haft betydelse för Ina som tillsammans med dansarna vrider och vänder på dess innebörd. Koreografin kommer att spela med kontraster och motsatser. Något vackert blir fult, det som verkar starkt visar sig vara skört medan det sköra kan bära på en oanad styrka.
Åtta av Cullbergbalettens dansare medverkade i föreställningen som ingick i Cullbergbalettens satsning på verk i ett intimare format, för mindre scener. 2009 dansade Cullbergbaletten Benoît Lachambres verk JJ’s voices och xspectacle av koreografen Crystal Pite under samlingstiteln Up Close på Dansens Hus Lilla scen. Programmet blev en framgång, biljetterna tog slut långt före premiären i november och dansades ännu några gånger för utsålda salonger under vintern 2010.
Tillsammans med Ina Christel Johannessen gör Cullbergbaletten nu för andra gången entré på en mindre scen som ger publiken möjlighet att komma närmare dansarna och för kompaniet att turnera till fler platser.
Ina Christel Johannessen är konstnärlig ledare och koreograf för det norska danskompaniet Zero Visibility Corp med bas i Oslo. Kompaniet slog igenom internationellt 2003 med verket it’s only a rehearsal som blev en stor succé och dansades över hundra gånger. Zero Visibility Corp turnerar regelbundet i Europa, senast med tre olika verk. Ina utbildade sig vid National College of Performing Arts in Oslo, där hon nu undervisar i koreografi. En viktig del av Inas arbete och konstnärliga profil har varit hennes nära samarbete med det norska nationalkompaniet i samtida dans; Carte Blanche i Bergen. Sedan 1992 har Ina Christel Johannessen skapat tretton helaftonsverk för kompaniet. Ina har också samarbetet med flera internationella kompanier och institutioner, bland dem Helsinki City Dance Company, Operabaletten i Stockholm, Scottish Dance Theatre, Iceland Dance Company, Nationaltheatret i Oslo, Dans- och Teaterakademien i Helsingfors och the National College of Performing Arts, också i Oslo. Inas verk kännetecknas av stark energi i de fysiska rörelserna tillsammans med poetiska och ofta teatrala element. Hon är också delaktig i skapandet av ljus och scenografi som spelar avgörande roller i hennes verk. Musiken i Ina Christels stycken består ofta av elektroniska verk av internationella kompositörer, antingen nya eller bearbetade.
Under 2010 skapade Ina Christel Johannessen nya verk för Oldenburg Tanztheatre, Carte Blanche och Zero Visibility Corp. Under 2011 skapar hon förutom True Stories of Castaways and Other Survivors även nya verk för sitt eget kompani och för Den Norske Opera og Ballett.
” True stories of castaways and other survivors är ett bild- och associationsrikt verk. Stramt och hantverksmässigt mycket precist sammanhållet på det sätt som utmärker Ina Christel Johannessens verk.”
– Dagens Nyheter
”Samtliga dansare ges möjlighet att skulptera fram sin del av verket, som inleds med en suggestiv kollektiv scen som skulle kunna tolkas som att en skeppsbruten (”castaway”) fångats i ett våldsamt hav. En scen som Victoria Roberts fyller av suggestiv energi som låter ana den kraft som krävs för att överleva mot alla odds.” ”Johannessen lyfter fram styrkan hos dem som vi vanligtvis ser som offer. Men också smärtan som uppstår när kampen förloras. Slutscenen är lika rörande som vacker och fångar upp stämningarna i det suggestiva ljudcollage som fungerar som ett slags auditiv scenografi.”
– Scentidningen Nummer
Filmprojektioner har ofta varit viktiga inslag i Alexander Ekmans verk. Dansfilmen 40 M UNDER var Ekmans första längre filmprojekt. Filmen spelades in i maj och juni 2009 i KTH:s nedlagda reaktorhall och kretsar kring några människor som utför en installation under jord.
– Det som gör film så intressant för mig är möjligheten att leka med perspektiv, tempo och bilder på ett sätt som scenrummet inte tillåter. Det finns också en närhet i film som gör att detaljer kan förstärkas och lyftas. Cullbergdansarnas starka personligheter blir ännu tydligare på film än på scenen, säger Alexander Ekman.
Längd 19 minuter
Premiär på Dansens Hus i Stockholm 5 mars 2010 kl. 19.00, spelas även 6, 8, 9, 10, 12, 13 mars kl. 19.00.
Uppfattningarna om August Strindberg är många. Våren 2012 bjöd Cullbergbaletten in koreografen Tilman O’Donnell och regissören Melanie Mederlind att inspireras av, kommentera eller göra motstånd mot ikonen Strindberg. De skapade varsitt dansverk till en helaftonsföreställning som hade premiär på Dansens Hus stora scen i Stockholm den 15 mars 2012. Cullbergbaletten mötte Strindberg i en ny form. Exklusivt, oväntat och nära.
Strindberg är död. Ett levande konstnärskap blir ikon och symbol. Det är utgångspunkten i Tilman O’Donnells nya verk. Vilken roll spelar ikoner och vad är det egentligen vi hyllar? Är det den konstnärliga gärningen eller idén om konstnären? Riskerar vi att urholka verken genom att skapa konstnärsikoner? Vad kan en död kropp säga?
De sista åren av sitt liv övergav Strindberg i stort sett skönlitteraturen och ägnade sig åt att försöka bemästra det kinesiska språket. ”Nu kommer kineserna, det vore kanske på tiden att lära sig deras språk!” utropar han i en av sina texter. De publicerade resultaten av Strindbergs språkvetenskapliga studier har utdömts av både dåtidens och eftervärldens språkforskare, men de är resultatet av en jättelik satsning av Sveriges störste författare och visar prov på hans svindlande associationsförmåga. I form av en stiliserad språklektion blir Strindbergs fria associationsbanor och tankebryggor utgångspunkt för regissören Melanie Mederlind och dansarnas undersökning av språket. Vi lyssnar, upprepar och översätter. Ur det obegripliga framträder plötsligt något vackert och skört som vi alla kan förstå och dela. Den mångspråkiga ensemblen sveps in av ekon och projektioner, ord och bilder blandas med minnen och fantasier. Språket studsar mot en ständigt skiftande idé om Kina ur det förflutna och från framtiden – som landskap, dröm och dikt.
2012 var det hundra år sedan August Strindberg gick bort och året präglades av en mängd aktiviteter, både i Sverige och internationellt. Alla program tog sin utgångspunkt i Strindbergs konstnärliga gärning inom olika konstområden.
Pressröster
”…humoristiskt och effektfullt…” Aftonbladet
”…lekfullhet och humor.” Svenska Dagbladet
”…slående vacker och tankeväckande meditation…” Dagens Nyheter
”en lisa” Dagens Nyheter
Se videointervju med dansarna här.
Regi: Tilman O’Donnell
Musik: Yusef Lateef: Bamboo Flute Blues (Kid Koala Remix)
Scenografi: Tilman O’Donnell, Thomas Zamolo
Ljusdesign: Thomas Zamolo
Ljuddesign: Mårten Ihre
Kostym: Tilman O’Donnell
Mask: Anna Olofson
Koreografassistent: Cyril Baldy
Text: Letters of Strindberg to Harriet Bosse översättning: Arvid Paulson
Repetitionsledare: Thomas Zamolo
Premiär: 2012
Speltid: 50 min
En samproduktion med : Festspielhaus St Pölten, Österrike
Regi: Melanie Mederlind
Musik: Angel ur Kalmukia, Julián Molina: El Mandarin, Antonio Vivaldi: Allegro molto, Röster ur filmen: La Chinoise, Jean-Luc Godard, Bowie/Osterberg: China girl, Specialinspelad instrumentalversion av Anna Ternheims arrangemang, producent Andreas Dahlbäck
Scenbild: Melanie Mederlind
Ljuddesign: Mårten Ihre
Kostym: Ulrika van Gelder
Koreografassistent: Lisa Drake
Dramaturg: Melanie Mederlind, Marc Matthiesen
Videotekniker: Niclas Molin
Text: Kulturhistoriska studier och spårkvetenskapliga texter, August Strindberg, La Chinoise, Jean-Luc Godard, Nordanvinden, Sångernas bok översättning av: James Legge, Beginner´s Chinese, Elizabeth Scurfield
Röst och sång: Karin Sax
Repetitionsledare: Lisa Drake
Cha-cha-cha instruktör: Saul Perez Valdes
Premiär: 2012
Speltid: 50 min
En samproduktion med: Festspielhaus St Pölten, Österrike
2006 omnämndes Alexander Ekman i Ballettanz som ”en ung koreograf att hålla ögonen på”. Hösten 2010 skapade han sitt första helaftonsprogram; Ekman´s Triptych– A Study of Entertainment, för Cullbergbaletten. Tre verk med olika uttryck som vrider och vänder på begreppet underhållning. Dans blandas med tal, humor och det lekfulla med det stillsamma, den enkla meningen med den tvetydiga. Kan allt vara underhållning?
– Det här är min första helkvällsföreställning och det inspirerar mig mycket! Att få den här chansen är fantastiskt. Jag vill skapa en kväll som överraskar publiken på många olika plan. Kvällen presenterar tre teman med tre stämningslägen. Skillnaden mellan vad som är konst och vad som är underhållning har alltid intresserat mig och jag ska försöka få publiken att själva ifrågasätta underhållningens klichéer, säger Alexander Ekman.Alexander Ekman är född i Stockholm 1984 och utbildad vid Operans Balettelevskola 1994-2001. Han dansade på Operan i Stockholm 2001-2002 och därefter på Nederlands Dans Theater II (NDT II) 2002-2005. Under sin karriär som dansare arbetade han med koreografer som bland andra Ji?í Kylián, Hans van Manen, Nacho Duato, Johan Inger och Mats Ek.
Alexander Ekman dansade i Cullbergbaletten 2005-2006 och fick sitt första genombrott som koreograf med verket The Swingle Sisters vid den internationella pristävlingen för koreografer i Hannover 2006. För samma verk fick han dessutom kritikerjuryns specialpris. Han var en av tre dansare i Cullbergbaletten som valdes ut att skapa ett verk, Okänd Art?, för projektet Cullberg Växtverk som visades i Stockholm och Malmö i april 2006. Under hösten samma år skapade Alexander koreografi, scenografi och musik till Flock Work för NDT II som hade premiär i november 2006 och som blev hans internationella genombrott som koreograf. Alexander har sedan dess skapat verk för Nederlands Dans Theater, Ballet de L’Opéra du Rhin, Frankrike, Bern Ballet och Ballet Junior de Genève i Schweiz, IT-Dansa i Spanien, Iceland Dance Company och för GöteborgsOperans Balett, Operabaletten och Stockholm 59° North.
Ekman skapade även en del av koreografin till Cullbergbalettens 40-årsjubileum 2007 och dansinstallationerna som var Cullbergbalettens födelsedagspresent till 50-årsjubilerande Moderna Museet 2008. Alexander Ekman skapade 2009 uppmärksammade videoprojektioner till Mats Eks uppsättning av Roland Schimmelpfennings Hållplats på Stockholms Stadsteater. I mars 2010 hade Alexander Ekmans första dansfilm;40 M UNDER världspremiär i Stockholm. Våren 2010 var han aktuell med premiären på ett nytt verk för GöteborgsOperans Balett; La La Land, samt ett verk för Cedar Lake Dance Company i New York. Hans stycke Cacti som gjordes för för NDT II vintern 2010 har givits som en gåva av Drottning Beatrix av Nederländerna till Operan i Oslo vid ett statsbesök. Alexander Ekman var huskoreograf för NDT II 2011-2013.
”Föreställningen är den bästa Cullbergbaletten har gjort på länge. Scenerna etableras blixtsnabbt, Ekmans känsla för bild och rörelse är högt utvecklad och han vet precis hur mycket som får plats eller när en scen ska sluta. För lite? För mycket? Nej, det är perfekt.”
– Aftonbladet
”Väldigt underhållande underhållning.”
”Helt lysande…”
”Överraskande och kul, bitvis mycket kul.”
”Cullbergbaletten är död. Länge leve Cullbergbaletten.”
– Dagens Nyheter
”Christopher Akrill i vitt och chapeau claque är underbar som upphöjd showfantom, alltmer desperat bland påklistrade leenden. Triptyken rör sig från exalterad energi till en svart grimas.”
– Svenska Dagbladet
Idén till High heels too fick den kanadensiska koreografen Benoît Lachambre när han arbetade med ett dansprojekt på en burleskklubb i Montréal och skapade ett solo på höga klackar för en dansare. Det nya verket High heels too som skapades direkt för Cullbergbaletten hade urpremiär den 1 mars 2013 i Hörsalen, på Kulturhuset.
Lachambre samarbetar med bildkonstnären Laurent Goldring, kostymdesignern Alexandra Bertaut, båda verksamma i Paris, och den New York-baserade kompositören Hahn Rowe. High heels too är en unik presentation av Benoît Lachambres egna rörelsespråk och Cullbergbalettens starka scenpersonligheter.
I sitt första verk för kompaniet, JJ’s voices, tog Lachambre sin utgångspunkt i Janis Joplins musik. Dansarna bar hennes sånger genom sina kroppar. Verket blev en succé på de internationella scenerna och fanns på Cullbergbalettens repertoar i flera år.
”Avgörande och rent enastående är musiken. Om det finns en berättelse i High heels too så berättas den i Hahn Rowes utsökt raffinerade musik live-electronica. Som intimt påverkar och påverkas av allt som sker på scenen. Från först knappt hörbara knaster och glitch, till återkommande syntestisk fågelsång och isande stråkar.”
Hahn Rowe skapar ett rum i rummet, som både fördjupar och förstärker helheten. High heels too är kanppast en dansant kioskvältare, men ett av de mest poestiskt tankevöckande verk jag sett med Cullbergbaletten.”
”Smalt, ändå inte svårt. Definitivt sublimt. Absolut betagande.”
– Örjan Abrahamsson, Dagens Nyheter 3 mars 2013
”High heels too är en perspektivlek med kropp, genus, rum, laddningar och förskjutningar mellan det artificiella och intuitiva – något som Hahn Rowes subtila komposition av ljud och elektroniska beats understryker. Det är ett verk som rör sig från yta till insida med accelererande puls. Med sina skulpturala kvaliteter hade det även passat på en konsthall – först mot slutet börjar verket dansa.”
”Rörelserna fortplantas från ryggraden och ut. Där finns kärnan i Lachambres kroppsmedvetna rörelsefilosofi. Utanverket hjälper oss att se; den visuella och audiella helheten fångar intresset nästan hela vägen. Det hade kunnat bli banalt, men är suggestivt och vackert.”
– Anna Ångström, Svenska Dagbladet 3 mars 2013
”High heels too är en poetisk lek med samspelet mellan kroppen och allt det som bidrar till att förändra dess ursprungliga form, eller om man så vill, en betraktelse över människans besatthet av att förändra sin identitet.”
– Lena Andrén, Nummer.se, 2 mars 2013
Word of Mouth är ett dansverk av Tilman O’Donnell i Cullbergbalettens satsning på nästa generations dansare, koreografer och publik: Cullberg to come. Verket gjordes i samarbete med Smålands Musik & Teater.
Word of Mouth bygger på de estetiska värderingar vi människor gör hela tiden. Inspirationen kommer ursprungligen från filosofen Christoph Menkes bok Force, där han kartlägger konceptet estetik och dess betydelse i vår historia.
Frågorna kring estetiska omdömen utvecklas i föreställningen, och ställs genom rörelse och med teaterns effekter. Hur och, ännu viktigare, var i sinnet gör vi dessa värderingar?
Frågorna kanske förblir obesvarade. Men med en blandning av rörelse, text, tystnad och ljud, kanske en powerballad och något naket, kan vi bli medvetna om hur vi ser på estetiska värderingar. Och det kan i sin tur hjälpa oss att ställa nya frågor.
Cullbergbalettens dansare presenterar egna verk på hemmaplan i Riksteaterns hus i Hallunda. Dans i motorcykelhjälmar blandas med installationer, bildkonst och dessutom en version av Hamlet.
Den isländska koreografen Margrét Sara Gudjónsdóttirs internationella publiksuccé Soft target dansas i en ny, tredje version: Targeted, speciellt skapad för tre av kompaniets dansare. Kanadensiska Hanako Hoshimi-Caines som tidigare dansade i Cullbergbaletten presenterar ett eget verk.
Gratis publikbussar avgår från Cityterminalen torsdag och fredag kl. 17.45 och åter från Hallunda kl. 21.00. Boka biljett och plats på bussen med mail till biljett@cullbergbaletten.se. Fri entré. Begränsat antal platser!
Torsdag 27 februari kl. 19.00
Targeted av Margrét Sara Gudjónsdóttir
I read fiction to keep it real av Hanako Hoshimi-Caines (torsdag och lördag)
Ungefärlig speltid 1 tim 30 min inkl. paus
Fredag 28 februari kl. 19.00, lördag 1 mars kl. 15.00
Shoe on the fire av Eva Mohn
Bend av Daniel Sjökvist
Start=Stop av Adam Schütt
Sisters av Samuel Draper
Mel Brooks meets Kenneth Branagh av Jac Carlsson
Encuentro Me (I meet Me) av Patricia Vázquez
Transmission Continuity av Gesine Moog
I read fiction to keep it real av Hanako Hoshimi-Caines (ges torsdag och lördag)
Ungefärlig speltid fredag 1 tim 30 min inkl. paus, lördag 2 timmar inkl paus
”Kan vi dansa utställningen istället för att ställa ut dansen?”
Hösten 2013 samarbetade Cullbergbaletten och Dansmuseet med koreograferna Amanda Apetrea, Nadja Hjorton, Stina Nyberg, Halla Ólafsdóttir och Zoë Poluch i Samlingen.
Bland dräkter, klenoder, dockor, litteratur och målningar från hela världen ockuperade de fem koreograferna och nio dansare från Cullbergbaletten Dansmuseet under två veckor. Här finns berättelser om dans, koreografier, personligheter och politik, något som gruppen använder med nya ögon. Utifrån museets föremål kliver de in i historien och tar den med sig till samtiden. Tillsammans formas en ny samling för museet – en utställning i dansform.
Samlingen presenterades inom ramen för festivalen Dans <3 Stockholm.
