Arkiv: Archived Performances

Johan Ingers Livnära hade urpremiär på Nederlands Dans Theater 1997 och Sverigepremiär med Cullbergbaletten året därpå.

Musik:
Erkki-Sven Tüür
Passion

Karl Jenkins
Allegretto

Pietro Mascagni
Intermezzo ur L’Amico Fritz

Petéris Vasks
Voices of Silence

Arvo Pärt
Psalom

Musik:
Taraf de Haïdouks (musikgrupp)

Rustern
Trambal solo
Dumbala Dumba
CRAW21

Sîrba lui Cacurcia
Sîrba de la Golasei
Cimpoiu
Musique des Tziganes de Roumanie
CRAW2

Hora din caval
Cînd eram la’ 48
Honourable Brigands
Magic Horses
Evil Eye
CRAW13

Giselle är en av de äldsta bevarade baletterna. Premiär i Paris 1841. Musik, libretto och mycket av koreografin har förblivit intakt. Därför har baletten sin egenart bevarad och mycket att berätta om den tid då den skapades. Väl framförd, svarar också en nutida publik på den och dess innehåll.

Vad som har fängslat mig, redan första gången jag såg den för många år sedan, är de stora och starka motsatserna i Giselle. Dels mellan första aktens realism, på landet i en bondby, och andra aktens drömlika romantik i en nattlig skog bland hotfulla andeväsen. Sen kontrasten mellan slott och koja, och mötet mellan individ och grupp. Prins Albrekt blandar sig med bönder och Giselle är på grund av sin överkänslighet särbehandlad. I bondbyn deltar hon inte i arbetet och i skogen bland vilierna är hon den enda som också efter döden plågas och jublar av kärlek till den man vars svek drivit henne till vansinne och död. Hon blir brännpunkt där hög och låg, liv och död möts i en förening som sliter henne i bitar, men skapar en människa.

Detta sagt om vad som lockat mig i den ursprungliga Giselle. Min version är ett försök att gestalta sagan på nytt.

Mats Ek inför premiären av Cullbergbalettens uppsättning av Giselle, 1982.

Giselle anses av många vara Cullbergbalettens mest ikoniska verk och har också legat längst på repertoaren och spelats flest gånger. 1986 spelade SVT in Giselle med producent Måns Reutersvärd, kostym (efter Marie-Louise De Geer Bergenstråhle) Ulla Mamer och ljus av Börje Berglund.

Om hösten
Om hösten när man tar avsked
Om hösten när alla grindar står öppna
mot meningslösa hagar…

ur Absentia Animi av Gunnar Ekelöf

Den första strofen i Ekelöfs dikt Absentia Animi inspirerade Mats Ek till baletten Meningslösa hagar som skapades 1992 för John Neumeiers balettkompani vid Hamburgoperan och införlivades därefter i Cullbergbalettens repertoar. Eks rörelsespråk är, som alltid, mycket personligt. Hans koreografi utvecklades från berättande dramatiska verk till stämningsfulla danspoem.

I Meningslösa hagar utspelas en rad möten människor emellan. Skeendet har en slags drömmens logik istället för att vara scener ur verkliga livet. Här finns både humor och tragik. Vad som helst kan hända – och händer– i dessa hagar. Musiken är, som vanligt i Eks baletter, ett äventyr i sig. Här blandas Henryk Góreckis ”nordiska” klanger med egensinniga tolkningar av svenska folklåtar på fiol och munspel. Scenografen Peder Freiij skapade ett trolskt landskapet, med dess blåskimrande gärdesgård och de fantasieggande kostymerna, som ger varje rollfigur en alldeles egen karaktär.

Nedan följer ett utdrag ur en intervju med Margareta Sörensen för Cullbergbalettens program våren 1993:

Meningslösa? Låter det inte uppgivet? Mats Ek som just kört sin dagliga träning ser förvånad ut inför en sådan fråga.

– Det betyder lika väl förutsättningslöst, befriat från krav. En plats där vad som helst kan hända. Eller ingenting. Baletten handlar inte alls om dikten, som griper mycket vidare. Den handlar bara om de här två orden ”meningslösa hagar” som var suggestiva och gav mig inre bilder. När jag sedan hörde Henryk Góreckis musik uppstod en fusion av sig självt. Det blev en räcka scener som bjuder konkreta situationer. T ex mellan man och kvinna, mellan man och man, mellan olika människor, eller mellan människa och det givna rummet. Allt utspelar sig i ett antytt landskap – ett moln, en gärdsgård, en hårig matta som signalerar hagar.

Ett svenskt landskap?

– I varje fall ett nordiskt. Musiken är förvånansvärt nordisk i mina öron. Górecki är, liksom Arvo Pärt ur samma generation, djupt religiös, men där Pärt är mer ”gregoriansk” är Górecki mer karg. Peder Freiijs kostymer ger varje dansare en egen karaktär – där finns något av drömmens tydliga men samtidigt undanglidande gestalter.

Pressklipp:
”Ek är mästare på originella dramatiska bilder, och i Meningslösa hagar hör de till de vackraste och mest spektakulära som han någonsin lyckats med.” Frankfurter Allgemeine Zeitung

”… stycket är fyllt av små blänkande scener.
Slutbilden är överraskande och överväldigande.”
Dagens Nyheter

”När har man någonsin sett livets fulla rikedom uttryckt i dans så här som i Mats Eks Meningslösa hagar?” Die Zeit

Musik:
Henryk M Górecki: Already it is dusk
Three pieces in Olden style
Traditionell svensk folkmusik: Barkbrödslåten, Jag går i tusen tankar

Hon var svart från 1995 skapades som en pendang till Meningslösa hagar. Medan Meningslösa hagar hade en pastoral stämning var Hon var svart istället ett uttryck för samhällets urbana hets och tävlingsfokus.

Jiří Kyliáns Falling Angels dansades av kvinnliga dansare i kompaniet och presenterades tillsammans med Kenneth Kvarnströms NACLH2O och Johan Ingers Hurry Slowly i programmet O-LIKA. 

Musik:
Steve Reich: Drumming part 1

Duetten Hurry Slowly hade urpremiär med Nederlands Danstheater 1999-04-15. Hösten 2000 hade verket premiär med Cullbergbaletten i programmet O-LIKA som också presenterade verk av Kenneth Kvarström och Jiří Kylián.

Musik
Arvo Pärt: Summa, Festina Lente
Teleman: Largo e staccato

Kenneth Kvarströms verk NACLH2O presenterades i ett program med Jiří Kyliáns Falling Angels och Johan Ingers Hurry Slowly. Verkets titel är den kemiska formeln för svett och dansades av fem män.

Med VARA presenterade Cullbergbaletten en specialkomponerad helaftonsföreställning av Ohad Naharin, koreograf och konstnärlig ledare för Batsheva Dance Company i Tel Aviv. VARA baserades på utdrag ur verken Zachacha, Anaphase, Black Milk, Queens of Golub, Mabul och Sabotage Baby.

Ohad Naharin koreograferar sällan helt nya verk för andra kompanier än det egna.  Valet och sammansättningen av delarna och mötet med dansarna gör att något unikt ändå uppstår.

“Det finns föreställningar som man blir lycklig av, så där så man lämnar teatern med lätta steg och återupprättad tro på både konsten och livet. Cullbergbalettens Vara är en sådan. Lyckliga alla som får vara med om den.” Göteborgs-Posten

Musik:
Anton Webern: Five pieces for string quartet

En ung prins firas på sin myndighetsdag. Han bryter upp från sin dominerande mor och reser ut i världen. Med sig har han kärleken till en vit svan som han mött en natt vid Svansjön.

Han besöker de länder musiken berättar om och möter så en svart svan, identisk med den vita, fast annorlunda. Han gläds för att sedan förskräckas. Kanske är de två sidor av samma varelse, kanske handlar det om ideal ställt mot verklighet.

Prinsen flyr tillbaka till sin Svansjö. Där, bland djuren vid vattnet, söker han det han förlorat men ställs inför en början.

När Mats Ek talar om Svansjön – talar han först om Tjajkovskijs musik, som han anser är den viktigaste orsaken till att verket överlevt. – Någon har sagt att Tjajkovskijs musik är som blommor, men inte som frön, säger han. Men de blommorna är rotade i en stor sorg, i en längtan och i en vild och nästan desperat uppsluppenhet, som gör blommorna förföriska och farliga.

Tjajkovskij var tidigt utbränd av inre olycka. Han var en utanförstående. Han var homosexuell i ett samhälle där det var belagt med dödsstraff, han levde olycklig en tid i ett vitt äktenskap med en av sina elever, men det egentliga förhållandet upprättades med en äldre kvinna i ett annat land. De möttes aldrig.

Med Svansjön återvände Mats Ek till den romantiska balettrepertoaren – och som med hans tidigare tolkningar av klassiker; med ett stort egensinne, som han inte vill skall uppfattas som polemik mot ursprungsverken. Istället vill han hitta de känslor och komplikationer man kan finna i sagans bundna form och tidstypiska uttryck.

I Giselle lockade de starka kontrasterna mellan de två akterna, de sociala skillnaderna och kärlekens olika ansikten. I Svansjön lockar framförallt musiken och det liv den kan inspirera till inom den givna sagans ram.

– Sagan med prinsen, den svarta och den vita svanen, modern och trollkarlen är ganska otydlig, säger Mats Ek. I olika föreställningar får den ofta olika slut – alla drunknar, eller prinsen kommer undan med blotta förskräckelsen eller så bekämpas trollkarlen och slutet blir ett regelrätt happy end.

I Mats Eks version blev Svansjön en historia om en utveckling med förhinder, om ett uppbrott som blir för svårt för att kunna fullbordas. Prinsen förfäras av den värld han möter som hotar hans dröm om renhet. Han söker sig tillbaka till Svansjön, en inre exil. Den kan bli en ny startpunkt vid vattnet bland djuren.

Tjajkovskijs egen olycka och hans längtan att bryta sig ur det liv som tvingats på honom går igen i musiken och kanske omedvetet i prinsens gestalt.

Marie-Louise Ekman stod för scenografin. Svansjön var hennes och Mats Eks åttonde samarbete.

Musik:
Peter Tjajkovskij: Opus 20
The Grand Symphony Orchestra of Moscow Radio and TV
Dirigent: Gennadi Rozhdestvensky
samt Judisk folkmusik

”I remember red är ett verk baserat på strukturen av hur vi lagrar och förvarar våra minnen och det förbryllande sätt på vilket dessa minnen uppträder och försvinner.  Med verket har jag försökt skapa ett minnesmiljö, ett rum där vi fryser minnet – ett minneslandskap. I den miljön leker jag med gemensamma minnen som kärlek, smärta, vårt första minne, vårt starkaste minne och fragment av återkommande minnen.”

Didy Veldman, koreograf

Phases markerade början på Johan Ingers första skapelser för Cullbergbaletten efter att han tillträtt som konstnärlig ledare. Medvetet valde han fyra dansare som aldrig tidigare arbetat tillsammans – ett val som speglar verkets kärna: mötet mellan främlingar. I Phases träder vi in i ett landskap av bord klädda i sammetslik mocka, likt en overklig grästrädgård, där fyra främlingar möts – flyktigt, nästan undflyende – innan de faller, glider, förskjuts bort från varandra eller genom varandra och i samspelet med borden. I denna rörelse bryts den ordnade helheten upp, förändras och omformar villkoren för deras fortsatta möten – öppnar eller hindrar, förbinder eller skiljer.

Johan Inger skapade Home and Home direkt för Cullbergbaletten 2002.

2003 tillträdde Johan Inger som Cullbergbalettens konstnärlige ledare, en post som han lämnade våren 2008.

Från början hette baletten Rök och gjordes för Sveriges Television. Hösten 1996 belönades Rök med en Emmy, TV:s motsvarighet till filmens Oscar/Academy Award.

”Ett längtansblått kammarstycke som slingrar sig in i betraktarens skrymslen” skrev Svenska Dagbladet om TV-baletten.

Solo för två den förnyade och anpassade scenversionen, en vemodsfylld kärleksduett som gestaltar lusten och glädjen som växlar till sorg och ångest. Ett evigt tema om mannen och kvinnan som varandras spegelbilder.

Musik:
Arvo Pärt: Für Alina, For Arinuschka
Spiegel

”Sore Core är en studie i extatisk desperation. Den här gången har jag använt mig av extrem rörelse. Jag ville förlora kontrollen för att se om det skulle öppna upp för nya möjligheter.” sa koreografen Stijn Celis inför premiären.

”I Within Now har jag utgått från Cullbergbalettens mångsidighet och vad dess identitet är i dag. Stycket befinner sig i ett landskap någonstans mellan historia och framtid.” sa koreografen Johan Inger om verket som han skapade ett halvår efter att han påbörjat sitt uppdrag som konstnärlig ledare för Cullberg.

Baletten Pneuma skapades för NDT 1 i samband med att Johan Ingers mamma gick bort. Tillblivelsen av verket kom att handla om att komma till insikt om att tiden är begränsad. Pneuma presenterades som ett av verken i Johan Ingers första program för Cullberg som nytillträdd konstnärlig ledare 2003.

Tredje decenniet i danskonstens frontlinje firade Cullbergbaletten med Sverigepremiären av Mats Eks Törnrosa. Ensemblen har alltid värnat om sin nyskapande roll och har sedan start framfört verk som speglat vår egen tid. Samtidigt har kompaniet alltid beträtt outforskad mark inom svensk och internationell danskonst.

Mats Eks Törnrosa, hade urpremiär med Hamburgbaletten i juni 1996 och Sverigepremiär med Cullbergbaletten på Dansens Hus i februari 1997. Uppsättning beskrevs som ”Ett genialt verk med friska iakttagelser, mörja djupa och ironiska bilder. Poetisk, idérik och lekfull. En modern saga om människans sökande och rädsla för det obekanta. Mats Eks Törnrosa är en sårad flicka i vår tid.”

I centrum står en ung kvinna som gör uppror mot sina föräldrar. Hon sticker sig inte på en slända, utan tar en jungfrusil och träder in i en annan sorts sömn än sagans. Mats Eks Törnrosa dansades av 20 dansare.

En saga är som en söt liten stuga, men på dörren står det: ”Minerat!”.

Alla sagor har något gemensamt: Prinsessor, häxor, kungar och drottningar, det Goda och det Onda. Men varje saga har också något för sig unikt, då det oförklarliga inträffar. I Törnrosa är detta mystiska ögonblick för mig själva törnesticket med påföljande sömn. Vad betyder detta och vad händer då?

Jag har en lust att berätta. Vi är alla bärare, förmedlare av och offer för ett stort kulturellt arv – t ex myter, sägner och sagor. Dessa är så välbekanta att vi inte ser dem. Att läsa dem på nytt, upptäcka det självklara, sönderdela, sabotera och återskapa dem – det vill säga ta dem på allvar, är för mig en laddad gärning.

Mats Ek

Verket gjordes i en delvis uppdaterad version av Les Grands Ballets Canadiens i Montréal 2009 och av GöteborgsOperans Balett, 2010.

Teaterregissören Linus Tunström är en av Sveriges mest namnkunniga med flera omtalade verk för scenen. 1996 skapade han sitt första dansverk, direkt för Cullbergbaletten; Över Bord. Dödsbo, hans andra verk för kompaniet, hade premiär 2005 och kretsade kring människans förakt för svaghet, andras och vår egen. För scenografi och kostym svarade Ulla Kassius som samarbetat med Linus Tunström i flera verk för teaterscenen. Rikard Borggård, kompositör och vid tidpunkten konstnärlig ledare för Teater Giljotin, skapade musiken. 

Musik:
Rikard Borggård, specialkomponerad för Culbergbaletten, 35 minuter
Trad. So Lang Der Alte Peter-Grosse Gaudi In Münchener Hofbräuhaus, 3,03 minuter
German drinking songs
Förlag: EPM Musique 995212

Trad. Quanti martiri ha potuto passare, 3,08 minuter
Sicily, Music of the Holy Week
Auvidis-Unesco D 8210

Trad. Bella Ciao, 3,06 minuter
Cabaret Modern-Magic Mirror Tent
Förlag: Winter & Winter 910101-2

FLUKE heter ett av musikavsnitten, det fick också bli namnet på helheten. En räcka av händelser, situationer och lägen ställda mot två stora kuber. Den abstrakta, obevekliga formen ger tydlighet åt den mjuka kroppen. Ett slags äktenskap vi alla lever i med hus, lagar och övertygelser. En samvaro som tillsammans med musiken givit de uppslag som lika gärna kunde ha fått löpa i omvänd ordning – och ändå inte.

Mats Ek

Tre av Cullbergbalettens dansare skapade egna koreografier i projektet Växtverk våren 2006. Tanken var att använda den kreativitet som finns i Cullbergbaletten, men på ett nytt sätt som inte används i kompaniets ordinarie repertoar.

Koreografer: Thomas Zamolo är född i Frankrike och utbildad vid School of Madame Floriane Vergères i Geneve. Thomas har dansat i Badishes Staatstheater, Göteborgs Operans balett och Ballett Freiburg. Thomas kom till Cullbergbaletten sommaren 2005. Liksom Shintaro och Alexander har Thomas koreograferfarenhet från workshops vid de kompanier han dansat i. Han har också koreograferat för fristående projekt i Frankrike och Italien.

Shintaro O-ue är utbildad i Japan och vid Hamburgs statliga operabalettskola. Han arbetade som dansare vid Hamburg Baletten, Netherlands Dance Theatre II och som frilans innan han kom till Cullbergbaletten 2003. Han har tidigare skapat koreografier för ett flertal workshops och för kompanier i Holland, Norge och Japan. Shintaro har vunnit priser för sin koreografi vid tävlingar i Frankfurt och Kuopi.

Alexander Ekman är utbildad vid Operans balettelevskola och dansade i Operabaletten 2001-2002 och därefter i Nederlands Dans Theater II 2002-2005 innan han sommaren 2005 kom till Cullbergbaletten. Alexander har gjort koreografier för workshops hos de kompanier han dansat men även inbjudits att skapa verk för andra kompanier i Holland.

Okänd Art?
Idé, koreografi och scenografi: Alexander Ekman
Kostym: Alexander Ekman, Nina Stenmark, Karin Fahlberg
Ljus: Alexander Ekman och Peter Lundin
Musik: Alexander Ekman, J. S. Bach, Charles Trenet.
Dansare: Ledaren: Lisa Drake Befruktaren: Tillman O’Donnell Tänkaren: Jermaine Spivey Flockmedlemmar: 1. Carolina Armenta 2. Carl Inger 3. Åsa Lundvik Gustafson 4. Izumi Shuto.

mellan a och B
Idé och koreografi: Shintaro O-ue i samarbete med dansarna Alexandra Campbell, Hlín Diego Hjálmarsdóttir, Mats Jansson, Johanna Lindh, Åsa Lundvik Gustafson, Banning Roberts, Izumi Shuto, Rei Watanabe

Hado
Koreografi, scenografi och ljusdesign: Thomas Zamolo
Text och kostymer: Irene Joyce och Thomas Zamolo
Musik: Ralf Freudenberger. Musiken är komponerad för Cullbergbaletten och uppförs live i Stockholm och Malmö.
Dansare: Alexandra Campbell, Lisa Drake, Sandra Marín, Tilman O’Donnell, Rafi Sadi, Eytan Sivak, Daniel Sjökvist, Jermaine Spivey, Rei Watanabe

Pressröster om Växtverk:
Sveriges Radio
Dagens Nyheter
Svenska Dagbladet

1997 utsågs Mats Ek av Holland Festival till 1997 års koreograf. Evenemanget som firade sitt 50-årsjubileum det året hade etablerat sig som en av Europas mest kreativa mötesplatser för innovativ dans, teater, musik och opera. För festivalen och Nederlands Dans Theater skapade Mats Ek ett nytt verk; En Slags som hade Sverigepremiär med Cullbergbaletten den 26 februari, 1998 på Dansens Hus i Stockholm.

En slags är ett dansverk för 16 dansare, till musik av Henryk M. Góreckí: Kleines Requiem für eine Polka och Concerto for Harpsichord och String Orchestra, OP. 44

En man vaknar, eller somnar han? Han gör en resa in i ett djupnande rum där olika händelser inträffar. In i EN SLAGS verklighet – eller är det en dröm? Efteråt är han annorlunda.
Mats Ek

2006 stod Dansens Hus dåvarande konstnärlige ledare Kenneth Kvarnström för divertissemanget under Nobelbanketten i Stockholms stadshus. Cullbergbalettens dåvarande konstnärlige ledare Johan Inger presenterade ny koreografi med några av kompaniets dansare.

I samma program presenterade Kenneth Kvarnström, Dorte Olesen, Örjan Andersson, Virpi Pahkinen, Cristina Caprioli, för Kungliga Balettens dansare i gruppen Stockholm 59 North och gruppen Bounce ny koreografi.

När Cullbergbaletten firade 40 år vintern 2007 visades bland annat tillbakablickar av Birgit Cullberg och Mats Ek och nyskapade verk speciellt för tillfället av Johan Inger och Alexander Ekman. Programmet blev oerhört uppskattat och varje kväll var kön till Dansens Hus biljettkassa för chansen till en biljett lång.

”Vi fyller 40 år och firar detta med åtta jubileumsföreställningar. En unik kväll kantad av festliga överraskningar med såväl tillbakablickar som nya stycken skapade till detta mycket speciella tillfälle. Den här gången intar vi inte bara scenen utan fyller även foajén med utställningar, installationer och med oss själva. Kom och fira med oss!
Hälsningar Cullbergbaletten ”

Verken i foajén skapades av Cullbergdansarna Tilman O‘Donnell, Thomas Zamolo och Daniel Sjökvist, i samarbete med Bernard Cauchard och Yvan Auzely.

Sveriges Radio

Om Cullbergbaletten 2007

Inne på sitt femte decennium är Cullbergbaletten idag ett världsledande kompani inom danskonsten. Ensemblen har dansat i ett fyrtiotal länder och är ett viktigt inslag i den internationella presentationen av svenskt kulturliv. De senaste tio åren har Cullbergbaletten givit lika många föreställningar utomlands som i Sverige och gjort bejublade framträdanden över hela världen. Genom sina årliga turnéer inom landet når Cullbergbaletten också ut nationellt med det bästa av svensk danskonst. Ensemblens sammansättning har sedan starten varit internationell och Cullbergbalettens tjugo dansare är kompaniets största styrka. Dansarnas starka scenpersonligheter och tekniska styrka har alltid varit Cullbergbalettens kännetecken.

Cullbergbaletten grundades 1967 under Riksteaterns huvudmannaskap av Birgit Cullberg. Hon har haft ett starkt inflytande över samtida svensk och utländsk balettkonst sedan 50-talet då hennes Fröken Julie hade premiär – genom åren ett av världens mest dansade stycken. Cullbergbalettens första ensemble bestod av åtta handplockade internationella dansare och ursprungstanken att samtliga skulle betraktas som solister gäller än idag.

1982 efterträddes Birgit Cullberg av Mats Ek som var kompaniets konstnärlige ledare fram till 1993. Dessa två har med sina framstående verk satt sin personliga prägel på Cullbergbaletten och medverkat till att den är en av världens främsta ensembler.

Carolyn Carlson tog år 1993 över den konstnärliga ledningen efter Mats Ek, och efterträddes 1995 av Lena Wennergren-Juras och Margareta Lidström.
Sedan sommaren 2003 är Johan Inger konstnärlig ledare för Cullbergbaletten. Han har fått stor uppmärksamhet både i Sverige och utomlands för sina starka koreografier, och har tilldelats flera utmärkelser bland annat 2006 års Birgit Cullbergstipendium.

I verket Blanco jagas en illusion, en strävan efter en värld som ännu inte är befläckad av erfarenhet. Ständiga försök skapas för att träda in i något som är onåbart.

Verket hade världspremiär 25 augusti 2006 på Göteborgs Dans- och Teaterfestival.

Musik:
Specialskriven musik av Stefan Levin, cirka 45 minuter.
Erno Rapee/Lew Pollack
Låt: Charmaine, 3 minuter
Album: The very best of Mantovani
Förlag: Decca
460039-2

Belgiske Stijn Celis är koreograf och scenograf och har skapat koreografier för bland andra Ballet Gulbenkian, Bern Ballet, Ballet Mainz, Ballet Wiesbaden, Les Grands Ballets Canadiens och Ballet Nürnberg med flera kompanier. Säsongerna 2004 till 2007 var han konstnärlig ledare för Bern Ballett.

Celis samarbetade med Cullbergbaletten vid flera tillfällen. 1997 skapade han verket UBILOZ Vanilla, 2002 Vertigo Maze och 2004 Sore Core för kompaniet. 2008 skapade han verket Sonata som vid urpremiären dansades av Daniel Sjökvist, Patricia Vázquez, Thomas Zamolo och Åsa Lundvik Gustafson.

Johan Inger, dåvarande konstnärlig ledare för Cullbergbaletten, sa så här om samarbetet med Stijn Celis:

– Stijn och Cullbergbaletten har ett kontinuerligt samarbete och det känns spännande att få ett nytt verk av honom. Stijns rörelsespråk är både enkelt och intrikat på ett för honom karaktäristiskt sätt. Det innehåller ofta inslag av absurdism och är fysiskt och tekniskt krävande. Hans verk är ofta oförutsägbara – oväntade.

”Jag som i förväg förkunnar vad komma skall och långt förut vad ännu ej har skett; jag som säger: mitt rådslut skall gå i fullbordan, och allt vad jag vill, det gör jag.” Jesaja 46:10

End presenterades i samma program som Johan Ingers Blanco och hade världspremiär på Dans- och Teaterfestivalen i Göteborg, den 25 augusti 2006.

Musik: Traditionell musik från Georgien med Hamlet Gonashvili

Out of Breath från 2002 skapades för Nederlands Dans Theater (NDT) i Holland. Till stråkmusik av Félix Lajkó och Jacob ter Veldhuis dansar tre kvinnor och tre män i stycket om människor som nervöst söker sin plats i tillvaron. Kostymer och scenografi är designade av Mylla Ek, som under flera år haft ett nära samarbete med Johan Inger.