Arkiv: Archived Performances

”Flykt är helt och hållet en uppsättning som rör sig i ett inre rum, i ett landskap. Platsen, landskapet är klart, men vilka befolkar det? Det avgörs i skapelsen ögonblick, i generositeten mellan Cullbergbalettens och dansare och mig. Titeln Flykt är den referenspunkt utifrån vilken skapandet sker. Jag försöker aldrig helt bestämma en handling för stycket, utan hela processen handlar mer om att finna än att söka. Flykt är som nattens färger, den har många skuggor och former som inte klart går att definiera. Den får därför många betydelser: att fly undan, att söka skydd, den är knuten till rädsla, till förpliktelser och död, det finns undanflykter och det finns de som är påtagliga och allvarligt menade, det finns de som flyr och de som stannar.”

Jean-Pierre Perreault

Varelser i ljus och mörker. Eller mittemellan.
Tillsammans vill de frammana det tillfälliga system som kan påminna om en människa.

Baletten tillägnas Anders Ek och skapades efter Gamla Barn, baletten som Mats Ek tillägnade Birgit Cullberg.

Musik:
Kevin Volans: White man sleeps 5
Samuel Barber: Adagio
Gustav Holst: Intermezzo
Fläskkvartetten: So long bleeding
Tor Aulin: Husfrun och barnet
Anton Webern: Sex bagateller (de sista två)
Jean Sibelius: Andante festivo 
Heino Eller: Lento assai poco rubato
Jimi Hendrix: Purple Haze
Charles Ives: The Unanswered question

Titeln härstammar från Schönbergs musik Verklärte Nacht (1909) baserat på en dikt av Richard Dehmel, i orkesterarrangemanget daterat 1945.

Storyn berättar om en kvinna som måste tala om för sin älskare, att hon väntar ett barn med sin make, vilken hon inte längre älskar. Älskarens tröst och förståelse för hennes svåra situation får henne att se framtiden med tillförsikt. De betraktar det ofödda barnet som resultat av deras ömsesidiga kärlek.

Jiří Kylián som satt upp Förklarad natt för Cullberbaletten är idag en av världens mest uppmärksammade och eftertraktade koreografer. Han är född i Tjeckoslovakien men flydde därifrån 1968 och hamnade så småningom i den berömda Stuttgartbaletten under dess glansperiod med John Cranko i slutet av 1960-talet. Han började som dansare men kom snart att bli uppmärksammad som koreograf. 1973 kom han första gången som koreograf till Nederlands Danstheater där han sedan blev  konstnärlig ledare 1975-1999 och dess huvudkoreograf fram till 2009. Nederlands Danstheater är idag ett av världens mest framstående danskompanier, mycket tack vare Kyliáns långa konstnärliga ledarskap.

Förklarad natt är mycket karaktäristisk för Jiří Kylián personliga koreografi; en rikedom på känslor och vackra rörelser och en abstrakt uttrycksform, till musik av Arnold Schönberg.

Baletten Gamla barn skapades 1989 och tillägnades Birgit Cullberg. Utan att handla om henne inspirerade Birgit Cullberg till situationer och karaktärer, där barnet i åldringen och gamlingen i barnet utgör ledmotivet. Några djur finns också med.

Fläskkvartetten står för de flesta musikinslagen och mot dessa råa, sorgsna men kraftfulla låtar står romantiska evergreens med sin sötma och skönhet.

Med Overgrown Path slog koreografen Ji?í Kylián in på en ny väg. Det är den första balett han skapade där koreografin inte uteslutande byggde på musiken utan också på omständigheterna bakom den. Där finns rörelser som utan att följa musiken har inspirerats av Janáceks intima pianosvit från åren kring 1902 som var den mörkaste tiden i tonsättarens liv.

Den snart femtioårige Janáceks älskade dotter Olga dog 21 år gammal efter en lång tids sjukdom. Några år tidigare hade också hans son Vladimir ryckts bort. Dotterns död satte djupa spår i alla Janáceks verk från åren kring sekelskiftet och i synnerhet i operan Jenufa, den lilla kantaten Elegi över min dotter Olgas död och pianosviten Den igenvuxna stigen. Det sistnämnda verket består av tio fristående stycken, bl.a för kammarorgel, som fogats samman till en pianosvit.

Det är en i högsta grad självbiografisk musik där tonsättaren blickar tillbaka på sitt eget liv. Sviten genljuder av minnen. Återblicken är som en vandring längs en igenvuxen stig. Hågkomsterna har snärjts in i tidens lövverk. Åren har förändrat händelsernas innebörd, deras värde och känsloladdning. Vissa händelser framträder med skarpare konturer, andra har förlorat sitt emotionella innehåll. Ji?í Kylián har uttryckt allt detta i sin koreografi utan att därför försöka skildra Janáceks levnadshistoria eller teckna sin egen självbiografi. ”Det enda självbiografiska elementet är att jag känner Janáceks hemland väl”, säger Ji?í Kylián.

Balettens tema är livet och döden, två företeelser som är varandras förutsättning. En av utgångspunkterna är att livet går vidare när någon dör. Det personliga dramat utspelas bara i de närmastes trånga krets. Där står tiden still, men utanför flyter livet vidare i sina gamla fåror. Detta fenomen kan man iaktta också i mindre dramatiska sammanhang, t.ex när man sitter och pratar i ett rum där också andra är inbegripna i ett samtal. De andras samtal kan gälla liv eller död men det är ändå dina egna ord som är viktigast hur alldagliga de än är. ”Under förberedelserna hade jag långa överläggningar om dekoren med Walter Nobbe”, säger Ji?í Kylián. ”Det var under det amerikanska presidentvalet. Och även om jag visste hur mycket som stod på spel i valet, var dekoren just de betydligt viktigare för mig.

Denna växelverkan mellan det privata och det allmänna är en av byggstenarna i den här baletten. ”Den scen publiken ser är bara en del av en mycket större helhet”, säger Ji?í Kylián.”Det som utspelas på scenen kan inte ryckas loss från det som händer i världen utanför. Därför fylls scenen då och då av grupper av dansare som är budbärare från andra delar av världen. De har med sig sina rörelser utifrån och de följer inte musiken. I slutet av baletten där en flicka mitt på scenen. De andra dansar optimistiskt vidare. Någon är borta. Än sen då? Det är inte så grymt som det verkar. Sånt är nu en gång livet. Det har jag också själv upplevt.”

Den elfte och sista scenen dansas utan hörbar musik men den bygger på Jenufa, den opera Janáceks skrev samtidigt som pianosviten. Medan han arbetade med pianomusiken måste han alltså hela tiden haft Jenufa i tankarna. I baletten skildras detta växelspel just genom att operans musik uttrycks enbart i dansarnas rörelser. Det var viktigt för Kylián att svetsa samman de elva scenerna till en enhetlig balett. Därför finns dansarna kvar på scenen också mellan musikstyckena.

”Den här baletten är oerhört viktig för mig”, säger Ji?í Kylián. ”Därför kommer jag att arbeta med den i åratal tills den blir perfekt. För mig är det här första gången premiären inte är det viktigaste.”

Overgrown Path är tillägnad Antony Tudor som enligt Kylián är ”en av vår tids största koreografer”. Det uppstod ett speciellt förhållande mellan de båda koreograferna sedan Tudor hade sett några av Kylián baletter i New York. ”Jag hade bara sett några få av Tudors verk”, säger Ji?í Kylián. ”Vi träffades under en av våra föreställningar i New York och han var extatisk. Han sa att jag förde hans stil vidare och att jag gjorde saker som han alltid drömt om att göra. Han har också arbetat mycket med tjeckisk musik och han är starkt påverkad av den tjeckiska kultur som också är min bakgrund. Hans erkännande gjorde ett oerhört starkt intryck på mig. Det kommer att ge mig kraft i svåra tider.”

Overgrown Path hade urpremiär med NDT (Nederlands Danstheater) 1980.

Eldstad. Stad i eld. Mats Eks balett omfattar båda dessa betydelser: Staden i eld med sin dödsbringande hetta, kriget, en plats för förtvivlan och splittring.

Mats Ek berättar att hans första impuls till Eldstad var ett foto i Dagens Nyheter. Fyra indianer i Peru släpar ett lik mellan sig i en presenning. Kanske en fiende. Kanske en främling. Eldstad lämnar många frågor öppna.

I balettens tredje bild möter vi de fyra med byltet mellan sig. Nu är de soldater. Den döda vecklar ut sig ur byltet som en fjäril ur en puppa. I hennes rörelser finns jämsides med smärtan ett hopp, en livsbejakelse. I Eldstads första sekvens dansar en familj – mor, far, son och dotter. De försöker hålla samman i en förvirring som tvingas på dem utifrån av ett katastroftillstånd men som de bär inom sig. I deras strävan att hålla samman finns också en strävan – en nödvändighet – att bryta upp från varandra.I andra bilden dansar en ung man och en ung kvinna förbi varandra, sökande varandra i ett pas de deux där de två aldrig vidrör den andre. Dessa två bilder är knutna till musikvalet, berättar Mats Ek. Att mötas. Att bli vuxen. Något i tillblivelse. De fragmenten lämnar Mats Ek som grund för Eldstad. På den grunden har han byggt vidare. Två avsnitt har lagts till som skildrar samma utsatthet och samma sökande efter värme: ”Moderata flickor” associerar både till flickor på internat och vampyrer.Löparen är en slags godhetsgestalt, närvarande, men knappt märkbar för de övriga.

Familjen och det unge paret skymtar igen – på jakt eller flykt.

Musik:
Philip Glass, Glassworks
D von Bauszner Drei Expressionen
Jean Sibelius Tuonelas svan

Stamping Ground är, liksom den drygt ett år äldre Nomader, inspirerad av de rituella danser som dansas av Australiens urbefolkning, aboriginerna. Sommaren 1980 be­sökte koreografen Ji?í Kylián aboriginerna under sitt sökande efter ”en pånyttfödelse för dansen”.

På Groote Eylandt, en ö utanför Australiens nordkust, fick han uppleva en ceremoni där nästan alla aboriginstammar deltog. Här fick Ji?í Kylián alltså en unik möjlighet att studera deras olika dansstilar. Varje stam har sitt rörelseidiom, men de bygger alla på ett och samma grundmotiv, nämligen stampandet. De nomadiska aboriginerna märker ut varje ny lägerplats med en stampande dans om ska skrämma bort de onda andarna. Dansen har alltså en religiös innebörd, men den är också ett sätt att kommunicera. En dansare kan vara lekfull eller utmanande, men han vänder sig aldrig mot de andra. Dansen är en grupphandling, där varje individ kan uttrycka sin personlighet. Men i motsats till västerländska dansare är det ingen som profilerar sig på bekostnad av de andra. Ett slående drag hos de australiska danserna är de naturliga rörelserna. Trots att de ofta är svåra att utföra förefaller de helt självklara och det gäller också spegelrörelserna (dvs när några kropps­delar rör sig i motsatt riktning mot de övriga). Dansen är, liksom aboriginerna själva, intimt förknippad med naturen och dansarna imiterar ofta kängurur, emuer och andra djur. Det råder fullständig balans mellan natur, människa och djur. Aboriginernas riter är jordbundna. Dansarna utför sina rörelser nära marken och med böjda ryggar. Och när de hoppar gör de det utan att först böja knäna och utan ansats, ”precis som när en fjäder spritter loss”, som Ji?í Kylián formu­lerade det. Och det är en märklig syn när man vant sig vid att se ett anlopp.

Stampingarna, hoppen, djurimitationerna, spegelrörelserna, och aboriginernas ex­pressiva kraft, allt detta har inspirerat Ji?í Kylián till Stamping Ground. Men han har inte kopierat aboriginernas rörelser. De betraktar sina riter som person­liga ägodelar och skulle aldrig acceptera att de plagierades. Ji?í Kylián utgår från deras idéer, men det idiom han utvecklar är hans eget. Stamping Ground och aboriginernas dans är två helt olika saker”, säger han. ”Jag reste inte till Australien för att kopiera ur­befolkningen.” Vissa av aboriginernas organisationer har beskyllt Kylián för kulturell likplundring, men den kriti­ken avvisar han bestämt: ”Jag anser att kulturer kan inspirera varandra. Även om vi inte kunde tala varandras språk, kunde vi kommunicera genom dansen. Och det borde man kunna göra utan att det får politiska implikationer. Jag är oerhört väl medveten om aboriginernas situation. Jag vet hur de måste kämpa för att försvara sin kultur och sitt land och jag tvekar inte ett ögonblick att stödja deras kamp. Men jag anser att en koreograf är en koreograf och inte politiker. Det är dansen som är min uppgift och det var utgångs­punkten för mitt arbete i Australien.”

Mötet med de australiska stammarna blev för Ji?í Kylián början till ett sökande efter ur­kraften, efter den egna personlighetens kärna. Med Stamping Ground och Nomader slog han in på den väg som ledde fram till den insiktsfulla självanalysen i baletterna Hearts Labyrinth.

Själv betraktade Ji?í Kylián Stamping Ground som ett experiment, en utforskning av de rörelser och kommunikationsmönster som härrör ur varje individs urinstinkt, ”det djuriska hos människan”.

I Stamping Ground granskar varje dansare först sin omgivning och märker sedan ut sitt område på samma sätt som djuren (och också människorna) markerar revir. Först efter femte solot inleds samspelet mellan dansarna. De avsmakar varandra och det utmanar varandra, men bara lekfullt och prövande. Det maktspel som koreografen visar fram i Stamping Ground är alltså inte så allvarligt menat.

Stamping Ground hade urpremiär 1983-02-17 på Nederlands Dans Theater och Cullbergpremiär i januari 1992 på Dansens Hus i Stockholm.

Musiken är Lacrimae för piano och viola opus 48 av Benjamin Britten. Den bygger på ett tema av variationer från en vaggvisa av John Dowland.

– Det är ungefär vad baletten är för mig säger Philip Taylor, som en vaggsång. Sömnen är ”the final passage”. Man kan jagas invärtes eller utvärtes av något. Vad får publiken bestämma själv. En tanke som fladdrar förbi, som kan vara så stark att den stannar i minnet och kanske växer till en större tanke. Som ett frö som planteras och växer inom eller utom en.

Philip Taylor hoppas att publiken, när de ser hans balett ska känna sig delaktiga, att de inte ska kunna låta bli att ryckas med.

Baletten är gjord för tre dansare. Han tycker det ska bli intressant att de olika lagen hos Cullbergbaletten kommer att variera ”könsmässigt”.

Baletten skapades ursprungligen för Nederlands Dans Theater säsongen 1984/85.

Den norrbottniska folkmusiken är grunden för den här baletten som inte har något rakt händelseförlopp utan skiftar mellan olika händelser och situationer i norrbottnisk vardag: jakt, ensamhet, arbete, logdans, kärlek, den korta våren. Allt utspelas mot en fondmålning som är en slags sammanfattning av naturen och andra krafter som omger människor. På Norrbotten dansades till folkmusik arrangerad och spelad av JP Nyströms, en folkmusikgrupp från Gällivare/Malmberget.

– Ursprunget till På Norrbotten är musiken, sa Mats Ek inför premiären. Jag hörde en samlings­skiva med JP Nyströms. Senare tog jag kontakt med dem och vi valde tillsammans musik ur deras repertoar. Gruvarbetaren Carl Lagerqvist har komponerat en av låtarna och vidareutvecklat ytterligare två; tre låtar kommer från Albert Israelsson, också han gruvarbetare. Baletten bygger på nio danser. Den blir inte episk utan visar närmast i collageform olika igenkännbara händelser och krafter från livet och vardagen i Norrbotten. Arbete, logdans, bröllop, den korta våren, kollektivet och den enskilde.

Namnet ”Nyström” är välkänt för mången dragspelare och folkskollärare. Nyströms fabrik till­verkade pianon och tramporglar och JP Nyströms, med anor från fabrikören, använde också dessa instrument, förutom fiol, gitarr, flöjt och bas. Scenografin, ”en fond som är naturen” är gjord av Karin Ek, konstnär med många offentliga utsmyckningar bakom sig, och kusin till Mats Ek.

På Norrbotten hade urpremiär 1985 i Malmbergets sporthall, på en specialbyggd sporthallsscen och JP Nyströms spelade live vid flera av Cullbergbalettens föreställningar, bland annat i Stockholm, Paris och på turné i Norrland.

I X-Dream vill Per Jonsson återerövra dansens egen kraft. Rent abstrakt har ju Per Jonsson aldrig varit, därtill är han alltför svensk och alltför poetisk. Så här berättar Per i ett tidigt skede om sitt och konstnären Johan Scotts arbete med X-Dream:

”X-Dream är ett irrationellt dansverk med underliggande lager av kodsystem utmynnande extatiska vindar, andra tider och utsatthet i allt genom dansens egen kraft och musikalitet. Grunden för verket var först en dans utan musik så att dansen kunde få stå på egna ben, men jag kände snabbt att en tystnad blir mer laddad om den omgärdas av musik. den enda värdig detta öde blev Bach och hans orgelverk. I X-Dream som i ”Den leende hunden” är dansen i första rummet. Det har känts som en befrielse i X-Dream att inte starta utifrån en stämning, en röd tråd, en legend, en scenografi, musik el dyl. NEJ! Jag har i X-Dream startat ifrån DANSEN och dess kraft /glädje via min kropp utifrån ensamma arbeten i att utforska, fördjupa DANS i tystnad. Dans är inte musik, teater el dyl. Dans har ett eget språk, en egen subtil status. Då min kropp är fysiskt stämd och lyhörd kan dansen flöda fram mer spontant; man känner glädje i arbetet. Ur detta grundfrö kan den koreografiska formen bli till.
Dansen kan bli kvävd om det råder en alltför stor dimma av stämning eller mystik i ett rum. Dansen behöver inte få stöd i detta. Dans är självt mystik, rit osv. Dans är så enkelt att det är svårt.
När man arbetar med rörelser och då man genom idogt arbete skönjer så många rika nyanser, rytmer, tider, vindar mm i dans, då kan man ana något stort och varaktigt.”

Ytterligare en Carlsonbalett införlivades i Cullbergbalettens repertoar 1995. Slow, Heavy and Blue skapades ursprungligen i februari 1980 för Ballet de l´Opera i Paris och ingick från november 1981 i GRTOP: s repertoar (Parisoperans unga experimentgrupp som Carolyn Carlson ledde under en lång rad av år). Carolyn Carlsons koreografiska stil är poetisk och lyrisk med en omisskännlig magisk energi. Det är ett meditativt stycke för nio dansare och är enligt Carolyn Carlson just så långsam, tung och ”blue” som följande rader avlöjar:

The sun died SLOW

the earth went HEAVY

and the rain fell BLUE

Musiken är specialkomponerad av den franske musikern René Aubry och för ljusdesignen svarar Peter Vos.

Breath Bandits är människor eller situationer eller olika atmosfärer som tar andan ur dig. Ibland är dansarna ”banditer” och ibland är de offer. Baletten utspelas i korta avbrutna episoder och situationerna kan variera från människor som rör sig i en folkmassa, som jagas à la stumfilm. Kanske är det ett mord som begås eller ett självmord, eller någon som bara somnar in. Ibland är vi ensamma eller tror oss om vara ensamma, förföljda etc. Ett vackert landskap eller början på en vacker dag kan också få oss att tappa andan. Alla bilder och aktiviteter sker i nattens mörker, men på slutet kommer gryningen eller en ljusning och du inser att allt kanske inte var allvar, inte verkligt.

Tabula Rasa ”tom tavla” från 1986, är en av Ohad Nahrins tidigaste baletter, ett beställningsverk för Pittsburg Ballet Theatre. Naharin ville med Tabula Rasa visa att man kan uppnå någonting viktigt med små medel.

Kyr var ett beställningsverk av The Israel Festival och det första verk som Naharin skapade efter att ha blivit konstnärlig ledare för Batsheva Dance Company 1990. Verket är ett  musikaliskt samarbete mellan Naharin själv och bandet Tractor’s Revenge. Koreografin tillhör Naharins mest kända och innehåller bland annat en  rockversion av den traditionella sången Echad Mi Yodea som sjungs inom judisk tradition vid påskhögtiden.

Kyr speglade israeliskt liv vid tidpunkten för verkets tillblivelse ”med dess förlorade värderingar, brist på framtidstro, aggressivitet och störningar i mänskliga relationer” som en israelisk journalist skrev efter premiären. Kyr är en sorts fabel om intensitet, gränsande till vansinne. Ett verk som står Ohad Naharin och hans bakgrund mycket nära. Baletten framförs i ett specialkoreograferat sammanhang.

”Gräset står för vårt ursprung i naturen, som en resonansbotten för människans förehavanden, sade Mats Ek om sin balett Gräs.” Men även om en man och en kvinna beskriver en slags livsbåge i baletten vill Mats Ek inte kalla den ”handlingsbalett”. Det är heller inte en ”filosofisk” balett. Olika ackord ur livet är en bra beskrivning förklarade han. ”Mina baletter har dock alltid en inre handling för mig. Men inte som dekoration eller abstraktioner. Snarare som ett uttryck – en mänsklig utdunstning.”

Idén till verket fick Mats Ek efter att han gjort ett solo för brodern Niklas för svensk television. Han såg att det var nödvändigt med en fortsättning. Konstnären Francis Bacons målning föreställande vridande kroppar i högt gräs gav honom utgångspunkten till den nya baletten.

Gräs gjordes ursprungligen för SVT 1984 med Niklas Ek och Ana Laguna. För teveversionens scenografi svarade Kåge Andersson, för ljus Bengt Steiner, för kostym Gabriella Innerstedt och för kamera Jan Hugo Norman. Scenversionen Gräs hade urpremiär 1987 med Kungliga Baletten och premiär med Cullbergbaletten året därpå.

 

Ohad Naharins Arbos är ett stycke genomsyrat av mystik och kaos, bedövande och massiv. Dansarnas andning och ljudet av steg ingår i koreografin. Musiken i verket var Arvo Pärts, denna gång mer sakral, med inslag av gregorianska körklager. Rakefet Levi designade kostymerna och Pink Floyds mytomspunna ljusdesigner ”Bambi” stod för ljus. Det är en i högsta grad fysisk, musikalisk, noggrant strukturerad, sensuell, riskfylld, öppen och rörande föreställning. Arbos skapades för Sydney Dance Company 1989.

Arbos följde ingen episk handling, den var inte bunden till tid eller rum, men var ändå ingen abstrakt balett. Den handlade om stark individualism, ett mycket personligt dansverk som utmanade sinnen och känslor. Ohad Naharin ville med Arbos förmedla mänsklig vishet och samtidigt få människor att återknyta till sina egna livserfarenheter.

Så här skrev Bodil Persson i Dagens Nyheter efter premiären:

”Arbos från 1989 utgår från estländaren Arvo Pärts medeltidspräglade mässa. Dansarna är klädda i tunga fotsida klänningar. Det är ett stycke som andas mystik och kaos… Jag bedövas av det massiva och animaliska i dansarnas rörelser. Deras andning och ljudet av steg ingår i koreografin. Stön och suckar gör revor i Pärts sakrala stämningar.”

Musik
Arvo Pärt

 

Musik i Utan titel:
Chant av Jens Johansson, Anders Johansson, Jonas Hellborg
Inspelning: RAF, Ode to a Tractor, DEM CD 030

Stay where you are, Konkret av Jonas Helborg
Inspelning: RAF, Ode to a Tractor, DEM CD 030

Poverty (ur Once upon a time in America) av Ennio Morricone
Skivinspelning: John Zorn, dirigent och arrangemang
Toots Thielemans, munspel
Guy Klucevsek, dragspel
Carol Emanuel, harpa
The Big Gundown
ICON Records LC 0286

”Time present and time past
Are both perhaps present in time future ”
T.S Eliot

”Except for the still point there would be no dance…
and there is only the dance”
T.S. Eliot

”Närvarande tid och förfluten tid
är kanske båda närvarande i kommande tid
och kommande tid inrymd i förfluten tid.”

”Utan den stilla punkten skulle där inte vara någon dans,
och där är endast dans”

I de avslutande diktstroferna i Four Quartets talar T.S. Eliot om elden och rosen:

”allt skall vändas i gott
när lågorna böjas samman
i den krönta knuten av eld
och elden och rosen är ett.”
(översättning: Artur Lundqvist)

Carolyn Carlson var verksam som konstnärlig ledare för Cullbergbaletten 1993-1995.

I januari 1995 får Carlsons första dansverk, skapat direkt för Cullbergbaletten, premiär på Dansens Hus i Stockholm. Baletten med titeln Sub Rosa hade tiden som tema. Tiden, dansen, elden och rosen inspirerade till verket. Fernando Pessoas poesi, T.S. Eliots diktsvit Four Quartets och William Edelens bok om Einsteins drömmar Towards the Mystery, var tillsammans med dansarnas begåvning och mångsidighet Carolyn Carlsons inspirationskällor. I Sub Rosa inte bara dansade de, Bernard Cauchard, som var en av Cullbergbalettens båda franska dansare spelade både accordeón och orgel, Yvan Auzely, den andre fransmannen, också smått legendarisk, läste texter och dansade. dansaren Vanessa McIntosh gjorde kostymer. Till den konstnärliga helheten räknades också det uttrycksfulla ljuset och den fantasieggande scenografin. De poeter som inspirerat är Fernando Pessoa och T.S Eliot, men även boken om Einsteins drömmar var en stark kraft bakom Sub Rosa.

Carolyn Carlson är övertygad Zen-buddist och som sådan lever hon i nuet. Hennes tankar runt tid finns sammanfattade i följande citat från boken om Einsteins drömmar av William Edelen:

”Einstein påpekande en gång att bland jordens folkslag skulle en 12-årig hopi-indian vara bäst beredd att förstå hans relativitetsteori eftersom hopis inte har något uttryck för tid, vare sig förfluten tid eller framtid. Tid för dem är endast virvlande rymd där förfluten tid, nutid och framtid är ett och samma begrepp. Bakom och bortom våra sinnen ligger ett medvetandeskikt i vilket allt är besläktat, allt är ett och allt är NU.”

*Rosen var hos romarna symbolen för den obrottsliga tystnaden och vid gästabud hängdes en ros över bordet, för att symbolisera att vad som yttrades, borde vara förtroligt. (Källa Nordisk Familjebok)

Detaljerade musikuppgifter Sub Rosa:

Akt 1
Spectre av John Oswald
Förlag: Short Stories, Kronos Quartet, Elektra Nonesuch 7559-79310-2

Four for tango av Astor Piazzola
Förlag: Winter was hard, Kronos Quartet, Elektra Nonesuch 7559-79181-2

An eye for optical theory av Michael Nyman
Förlag: Short cuts, the Michael Nyman Band, Argo 443-396-2

The Old Tower of Löbenicht av Gavin Bryars
Förlag: After the requiem, ECM new series 1424

Balada Conducatorolui av Sapo Perapaskero
Förlag: Latcho Drom, Taraf de Haidouks, Virgin 72438 392492-9

Bella by bar light, The good and happy army, A woman can take… av John Lurie
Förlag: Winter wass hard, Kronos Quartet, Elektra Nonesuch 7559-79181-2
Stranger than paradise, The Paradise Quartet
Förlag: Made to Measure, MTM 7 CD

Sextet av Chris Fitkin
Förlag: Short Cuts, Piano Circus, Argo 443 396-2

Cossacks farewell (Trad.)
Förlag: The Terem Quartet, Real Worlds Records 77778-62842-2

Simfonia Lubova av Igor Ponomarenko
Förlag: The Terem Quartet, Real Worlds Records 77778-62842-2

Danse de la Mariee av Micha Nisimov
Förlag: Les Yeux Noirs, A Band of Gypsies, Buda Musique 82840-2

Danse Roumaine av Eric Slabiak
Förlag: Les Yeux Noirs, A Band of Gypsies, Buda Musique 82840-2

Le Chale bleu av Francois Perchat
Förlag: Les Yeux Noirs, A Band of Gypsies, Buda Musique 82840-2

Morange…almost a tango av Thomas Oboe Lee
Förlag: White Man Sleeps, Kronor Quartet, Elektra Nonesuch 7559-79163-2

Crossing  av Paul Giger
Förlag: Chartre, ECM New Series 1386

Akt 2
String Quartet nr 1, The sinking of the Titanic, Sub Rosa av Gavin Bryars
Förlag: Three Viennese Dancers, Adritti String Qaurtet, ECM New Series 1323
The sinking of the Titanic, Crepuscule TW1 922-2
Vita Nova, Gavin Bryars Ensemble, ECM New Series 1533

En duett skapad för Gunilla Hammar, Pompea Santoro och en uppstoppad räv. Det 10 minuter långa stycket beskrevs som ”en nytolkning av Rödluvan”.  L’Odeur de l’ombre skapades av dansaren Stijn Celis när dansarna presenterade egna verk i en workshop på dåvarande Moderna Dansteatern, idag MDT. Stijn Celis har senare skapat flera verk för Cullbergbaletten.

Koreografen Örjan Andersson gjorde sitt första beställningsverk för Cullbergbaletten 1996. Arrival of the Queen of Sheba hade urpremiär på Dansens Hus i Stockholm och blev en stor framgång för Andersson som allt sedan dess verkat som framgångsrik koreograf i Sverige och internationellt.

Mats Eks balett Bernardas Hus är inspirerad av Federico García Lorcas välkända drama, La Casa de Bernarda Alba (Bernarda Albas hus), om den stränga och gudfruktiga änkan Bernarda Alba som lever ett instängt liv med fem ogifta döttrar.

Temat i baletten är förtryck kontra frihet och koreografen skildrar i verket olika former av förtryck; re­ligiöst förtryck, föräldrarförtryck osv, men också frihetskamp och revolt. Ek använder sig av ett intressant och ovanligt grepp när han låter Bernarda gestaltas av en manlig dansare. I detta hus fyllt av hårt tuktade döttrar tycks tjänstekvinnan vara den person som håller hela skeendet i sin hand. Men passionen går inte att styra. Den musik Mats Ek valde för Bernarda var ett collage av spansk gitarrmusik och orgelmusik av Bach.

I samband med Cullbergbalettens premiär av Carmen i Sevilla 1992 förkortade man titeln till endast Bernarda för att programmet enbart skulle innehålla två kvinnonamn. Efter 1992 kom titeln att variera mellan Bernardas Hus och Bernarda, men är samma koreografiska verk.

Originalljuset gjordes av Mats Ek, därefter av Krystof Kozlowski, från 1990 och framåt satte Jörgen Jansson ljuset för Bernardas Hus.

Bernardas Hus spelades in av SVT 1986, producent Måns Reuterswärd.

Mats Eks Carmen återberättas av Don José. Hans tragiska liv rullas upp i en serie kalejdosko­piska scener inför hans egen avrättning. Starka bilder träder fram, olika grupperingar av zigenare, soldater och alla de kända rollfigurerna Micaëla, Escamillo och Zuniga, Don Josés rivaler– och i centrum Carmen själv.

Medan Georges Bizet i sin operaversion gör Carmen till en sympatisk men frihetsälskande ung kvinna, tar Mats Ek också fasta på de drag Prosper Merimée beskriver i sin novell från 1847; Carmens både grymma och svekfulla natur, men även hennes trohet till sitt eget väsen, all hennes otrohet till trots.

Marie-Louise De Geer Bergenstråhle (Ekman) stod återigen för de visuella effekterna i baletten med sin starka scenografi och originella kostymer. Musiken är Bizets/Shchedrins Carmen-svit i rysk orkestrering.

Carmen dansades av 18 av Cullbergbalettens dansare. Mats Eks Carmen producerades av Cullbergbaletten i samarbete med spanska ”Quinto Centenario”, en spansk/svensk samproduktion som hade urpremiär i maj 1992.

1994 spelade SVT in Carmen och vann tevepriset Emmy i kategorin Performing Arts. Producent var Gunilla Wallin.

Musik:
Bizet/Shchedrin: Carmen-svit
Dirigent: Vladimir Spivakov
MCD108

 

 

Jens Östbergs Born at the Point of Impact för Cullbergbaletten bärs av en abstrakt tanke, men utesluter inte det mänskliga dramat. Tanken är att varje enskild koncentration av energi och dynamik föder en ny sorts koncentration, en ny passage. Från verkets minsta beståndsdel, rörelsen, till den största, riktningen eller själva helheten, föds något nytt vid tillslagets punkt.

Jens arbetar dramatiskt och episkt men går till väga på ett filmiskt sätt. I en rad snabba bilder formas stycket med olika passager som ackumulerar och får ett tillslag, en brännpunkt. En duo, två män, den ena stympad och den andra hel, utgör undantaget. Scenbilden bjuder samtidigt på grafisk enkelhet och magiska överraskningar. Musiken framförd av gruppen Dead Can Dance har inslag av keltisk och arabisk folkmusik. Den är samtidigt sorgset skön och sakral men men går också till attack med starka, moderna grepp.

Över bord hade urpremiär hösten 1996 och var Linus Tunströms första verk för Cullbergbaletten. Efter premiären i Västerås skrev Martin Nyström i Dagens Nyheter:

”Över bord blir till sist en hyllning till scenkonstens magiska förvandlingar. Ett simsalabim över det som är fast och en rejäl bunt rosiga vingar åt det som är fånget. Och som sådant ett mindre underverk.”

Cullbergbalettens dansare vid urpremiären: Stijn Celis, Bernardo Gama, Gunilla Hammar, Vanessa McIntosh, Monica Mengarelli, Tali Paz, Veli-Pekka Peltokallio, Torunn Robstad, Pompea Santoro och Eytan Sivak

Musik:
Giuseppe Verdi
Vanne… lasciami… ur II Trovatore, akt4
Skivinspelning: Maria Callas Rarities
EMI Classics, 0777 7 54437 2 1

JS Bach
Kommt ihr Töchter... inledningskören ur Matteuspassionen
Skivinspelning: Chicago Symfoniorkester och kör, sir George Solti – dirigent
Decca 425 691-2

Franz Schubert
Allegro molto moderato, c-moll ur 4 Impromptus, D.899, op.90
Skivinspelning: Hans Pålsson – piano
CSCD 94010

Dave Barbour/Peggy Lee
Manana
Skivinspelning: The Best of Peggy Lee ’The Capitol Years
CDP 7 90552 2

Johannes Brahms
Rondo alla Zingarese ur pianokvartett nr1, op.25
Skivinspelning: Emil Gilels -piano, Medlemmar ur Amadeus kvartetten
Deutsche Grammophon, 447 407-2 GIOR

Lars-Eric Uneståhl
Utdrag ur självbildsträning
Skivinspelning: Veje International AB

Pierrick Hardy
Touetatou
Skivinspelning: BASS BASS BASS & BASS, L’Orchestre de ContreBasses
MG 002/08623 – 2

John Philipp Sousa
Semper fidelis
Skivinspelning: Sousa Marches, Band of the Grenadier Guards
Decca PFS 4134

Alfred Schnittke
Rondo ur Concerto Grosso nr 1
Skivinspelning: Kremer plays Schnittke
Deutsche Grammophon, 445 520-2 GIMA

Våren 1997 skapade koreografen Stijn Celis Ubiloz Vanilla för Cullbergbaletten, ett groteskt, intensivt, intimt och ljust dansverk med inslag svart humor och ironi. Ett verk om en mans möten från barndom till vuxenliv.

Musik
Hernandez
J Ortiz de Mendivil
Cachita, Lecuona Cuban Boys
Virgin 30831

Fred Frith
Waking against sleep
The Boy Beats the Rams
ESD 80452

Igor Stravinskij
Masterpieces, Andante ur Svit nr 1 för liten orkester
SMK 46296

FT Marinetti
Definizione di Futurismo
Sub Rosa SUBCD012-19

Tiere der Nacht, another world
I still love you
RecDEc 50
LC 7981 EFA CD 14706-2

Inspirerad av Shakespeares drama skildrar Romeo och Julia fiendeskapet mellan två renässansfamiljer Capulet och Montague. Romeo Montague förälskar sig i Julia Capulet, men det är endast i döden de kan förenas. Denna version av Shakespeares drama utnyttjar musiken dramatiskt för att skildra renässansens maktkamp och hur de unga älskande krossas mellan de två fientliga grupperna.

Den första versionen av Birgit Cullbergs Romeo och Julia hade premiär med Birgit Cullbergs ”första version” av Cullbergbaletten, 1944 på Konserthuset i Stockholm. Alvar Granström svarade för kostym. Den andra versionen av Birgits verk hade premiär på Operan (Kungliga Teatern) 1955 med kostym av Jan Brazda. Den tredje versionen av Romeo och Julia av Birgit Cullberg hade premiär med Cullbergbaletten 1969 i kostym av Eva Ek-Schaeffer och med fandans i ny koreografi av Mats Ek.

När Birgit Cullbergs 90-årsdag firades i ett fullsatt Vita Bergsparken på Södermalm i Stockholm den 3 augusti 1998 dansade Cullbergbaletten Romeo och Julia inför Birgit själv och en jublande publik.

Musik
Norbert Zacharias
Flat Space Moving

Philipe Deschepper
Graph

Yens & Yens
from I Threw Myself

Ground Zero
Null and Void

Elliot Sharp
No Mix

Musik:
Benny Andersson/Björn Ulvaeus
Födelsedagsvals till Mona

Benny Andersson/Orsa Spelmän
Klinga mina klockor
Förlag: Mono Music
MML 001, 1987

Mats Berglund
Årsringar
Jag går i tusen tankar
Mats Berglund, fiol

Arr. Pelle Lindström
Barkbrödslåten
Pelle Lindström, munspel
MWCD 194-195

Total speltid: 7 minuter
Uruppförande med Cullbergbaletten 1990