Arkiv: Archived Performances

Lekvattnet är en av de koreografier som Birgit Cullberg skapade under Cullbergbalettens första år, 1967. Lekvattnet är ett ortnamn, men det är också ett ord som suggererar fram bilden av vatten med skimrande fiskar i lektid. Förhållandet mellan man och kvinna är ständigt återkommande i Cullbergs verk, i Lekvattnet kanske tydligare än i något annat verk. Baletten ansågs vara det mest erotiska verk på Cullbergs repertoar. Projektionerna i verket föreställde spermier enligt Cullberg själv och var ett exempel på hur självklar relationen mellan sexualitet och dans var för henne. Parningslek är också grundmotivet i baletten. Rörelserna är inspirerade av olika varelser som fågel och fisk och slutligen man och kvinna, alla av två kön som söker varandra och förenas. Dekorens rörliga projektioner understryker känslan av rymd och det som växer. Lekvattnet ansågs också vara Birgit Cullbergs mest abstrakta verk och ett väl sammansatt verk grundat i den amerikanska danstekniken.

Musiken i baletten Lekvattnet var avancerad elektronisk musik, något som Cullberg inte så ofta använde sig av.

Den amerikanske koreografen Alvin Ailey revolutionerade dansen på 1970-talet genom att mixa den klassiska baletten med rytmer och toner ur den afroamerikanska danstraditionen. The Lark Ascending skapades ursprungligen för 12 dansare i American Dance Theatre till musik av Ralph Vaughan Williams med samma namn. Temat i den lyriskt lågmälda baletten var kärlek och älskande och det var också ett försök att översätta Skottlands mystiska elegans till mystisk och elegant balett. Koreografin hade sin bas i Martha Grahams rumsliga mönster och vokabulär. Vid premiären i april 1972 skrev The New York Times: ”The Lark Ascending is that kind of ballet that is fuzzy around the edges, if one could find the edges.”

”Singing til his heaven fills, this love of earth that he instils, and ever winging up and up, our valley is his a golden cup, and the wine which overflows, to lift us with him as he goes.”

(ur Poems and Lyrics of The Joys of Earth, by Noel Goodwin)

Birgit Cullberg var hela sitt liv starkt emot förtryck, våld, krig, maktmissbruk, religion och moralism och hon använde ofta detta som teman i sina baletter och protesterade genom sina verk. Revolt från 1973 var en ”kollektiv” balett där en grupp fångar spelade huvudrollen och deras revolt mot våld och förtryck var temat. Revolt är inspirerad av den italienske konstnären Giambattista Piranesis konstverk Carceri d’invenzione, 1760-1762 som just då ställdes ut i Stockholm i en utställning om italienska fängelser. Även om baletten handlade om upproret mot överheten menade Birgit Cullberg att den kanske ännu mer handlade om drömmen om friheten och drömmen om revolt mot våldet. Protesten kom således att kombineras med en slags positiv anda, en önskan om frihet och att livet går vidare. Cullberg var i grunden en optimistisk och positiv person som trodde på livet och det livsbejakande. I Revolt fann fångarna en väg ut till friheten. En av huvudkaraktärerna var Judith som offrar sin kropp, förför fängelsevakten och dödar honom. Mot slutet av 1970-talet kom Cullbergs verk att ännu mer handla om politiska ställningstaganden och rörde sig bort från erotiska kärleksskildringar som präglat hennes konst under lång tid. Revolt räknas till Cullbergs abstrakta och dramatiska dansteaterverk, tillsammans med Eurydike är död, Romeo och Julia och Drömmaren.

Revolt gjordes först som en balett för teve (sommaren 1972) och flyttades senare till scenen.  Judith dansades av Lena Wennergren och fängelsevakten av Vlado Juras.

Rött vin i gröna glas skapades först som ett pas de deux för teve och för scenen och kom senare att införlivas i Birgit Cullbergs allra första helaftonsbalett Bellman från 1971. Det är en pastoral om Carl Michael Bellman och Ulla Vinblad. Cullberg var inspirerad av Bellmans poesi och förmåga att få det fattiga och förfallna att glänsa. I en intervju med Svenska Dagbladet inför premiären sa Cullberg: ”Jag älskar hans humor och hans ömhet mot de nedgångna människorna, framför allt i kvinnoskildringen” (Erik Näslund, Birgit Cullberg, sid. 254). Det var ett försök  att med dans som konstnärligt uttryck skildra hur Bellman diktade. I pas de deux:et Rött vin i gröna glas skildras Bellmans erotiska berusning tillsammans med sin älskade (illusion) Ulla Winbladh.

Som helaftonsverk ansågs baletten Bellman av många vara Birgit Cullbergs i särklass minst lyckade. Det var bara ovan nämnda pas de deux Rött vin i gröna glas som höll konstnärlig höjd. ”Den erotiska berusning som flödade där var av äkta cullbergskt märke.” (Erik Näslund, Birgit Cullberg, sid. 255)  I pas de deux:ets teveversion förekommer tydliga referenser till sexuella positioner, något som Cullberg ofta använde sig av.

Teveversionen av Rött vin i gröna glas gjordes med den så kallade chroma key-tekniken. Tekniken innebar  att bakgrundens bilder togs med en kamera och bilder på dansarna med en annan. När man så sammanförde bilderna uppstod effekten att dansarna rör sig inne i bilderna. Cullberg var den första konstnären att använda sig av tekniken i konstnärligt syfte och hon var genom sin karriär mycket positiv till teknikens möjligheter i konstnärliga verk. I Rött vin i gröna glas använde Birgit Cullberg målningar av Antoine Watteau, Jean-Honoré Fragonard och William Turner som passade pastoralen bra. Inspirationen till detta kom från Bellman och musiken från Beethoven. Niklas Ek dansade Bellman och Mona Elgh Ulla Winbladh. Baletten blev en stor succé och Cullberg belönades med flera priser, däribland Prix Italia.

Drömmaren räknas till Birgit Cullbergs psykologiska och realistiska  dansverk. Baletten bygger på Eugene O’Neills drama A Touch of the Poet/Ett stycke poet som hade postum premiär på Dramaten i Stockholm 1957. Drömmaren skapades först på beställning av ett tevebolag i Wisconsin, USA med chroma key-tekniken innan verket hade Cullbergpremiär senare samma år.

Uppdraget var att skapa en balett baserad på ett verk av O’Neill men det innebar också problem. Ditintills hade inga dansverk skapats till O’Neills dramatik och förklaringen till det var att han just var en ordets mästare och att mycket lite hände av scenisk karaktär i O’Neills dramer. I A Touch of the Poet hittade Cullberg ett ämne som intresserade henne mycket – att alla människor drömmer om framgång men när denna inte kommer flyr man in i en fantasivärld. Huvudkaraktären i Drömmaren; den före detta majoren Con Melody har byggt sitt liv på en lögn. När han efter att ha skjutit ihjäl en greve blivit av med medaljer och entrén till den fina överklassvärlden och istället befinner sig i mer povra miljöer får hans hustru och dotter passa upp på honom för att han ska kunna leva sitt fantasiliv.

Drömmaren hade premiär på Det Kongelige Teater i Köpenhamn den 18 februari 1975 med dansaren Bruce Marks i den ledande rollen. Titeln i Danmark var Krigshelten. När sedan Drömmaren fick premiär med Cullbergbaletten på Konserthuset i Stockholm var verket något helt annat och gjorde sig inte alls på den lilla scenen Grünewaldscenen. Verket togs snart ur Cullbergbalettens repertoar.

Kalfaktorn kallas en menig soldat som också tjänstgör som officersbetjänt. Det är Mats Eks första verk för Cullbergbaletten och hade urpremiär i Falun 1976. Kalfaktorn eller The Officer’s Servant bygger på Georg Büchners Woyzeck. Baletten skildrar hur en fattig soldat som, när hans hustru sviker honom, vill hämnas. Hämnden, som också är en social protest, träffar hustrun, den som står honom närmast och inte officeren, den som egentligen förtrycker honom.

Birgit Cullbergs Hustruskolan är en balettkomedi som bygger fritt på Molières Äktenskapsskolan.  I centrum står den medelålders borgerliga mannen Arnolphe och ett ungt älskande par; Agnes och Horace. Arnolphe har uppfostrat Agnes och vill nu gifta sig med henne och anser att hon är så dum att hon inte förstår bättre. Men Agnes överlistar sin förmyndare och rymmer med Horace stärkt av kärlek och livsvilja. Arnolphe är knäckt av brusten illusion och går ner sig i vattnet men kommer snart upp igen på grund av kylan. Temat i baletten var, som några gånger tidigare i Cullbergs repertoar, en äldre människas fåfänga försök att vinna ett ungt hjärta, ensamhet mot en ouppnåelig kärlek. En komplicerande tvist i baletten var att Arnolphe på riktigt var förälskad i Agnes vilket gjorde de humoristiska inslagen i verket komplexa och komedin till något mänskligt. Även i svarta teman var Cullberg dråplig.

Hustruskolan spelades först in för teve i USA av det bolag vid University of Wisconsin som också hade filmat Drömmaren. Hustruskolan flyttades till scenen 1974.

Lar Lubovitchs Poem to Joy handlar om glädje i dess olika former. De första fem cellosatserna, vars musik bygger på folk- och hovdanser, beskriver ”utvärtes” glädje, såsom lek, fest, älskog och dans. De sjätte och sista satsen vill gestalta en ”inre” glädje och harmoni, ett lyckotillstånd som alla söker och längtar efter.

Giuseppe Carbone blev Birgit Cullbergs assistent 1976. Carbone skapade också några egna verk för kompaniet.

Rapport hade premiär den 13 november 1976 och var Birgit Cullbergs första stora gruppbalett som skapades direkt för scenen efter många år då hon skapat först för teve för överflyttning till scenrummet. Rapport kom till hösten 1976 i ett samarbete mellan Kungliga Operans dansare och Cullbergbaletten till musik av Allan Pettersson som också kom att bli den viktiga drivkraften bakom verket.

Rapport, liksom Eurydike är död, Revolt, Drömmaren och faktiskt också Cullbergs version av Romeo och Julia kan alla räknas till Cullbergs abstrakta och dramatiska dansteaterverk. Rapport räknas till ett av de viktigaste koreografiska verken i Sverige. Det är en politisk balett där scenen är ett forum för en politisk diskussion mellan jordens fattiga och rika, mellan förtryckare och förtryckta, mellan bödlar och offer. Scenen bestod av en vit cirkulär matta som representerade jorden , den universella problematiken och det eviga kretsloppet. I centrum står Poeten som dansades av Niklas Ek. Han är den samlande kraft som med sin konst kan överbrygga svårigheter och motsättningar. När Poeten dödas är han också den som i en vision ser en väg ut ur mörkret och in i ljuset. Verkets tema var inte bara det privata och individen. Med Rapport kom Cullberg att arbeta med hela människosläktets framtid över hela i världen i skuggan av krigen.

Maurice Béjarts Sonate à trois är inspirerad av den franske författaren och filosofen Jean-Paul Sartres Inför lyckta dörrar (originalets titel Huit Clos). Baletten berättar den tragiska historien om tre människor som är inlåsta i ett rum och inte kan komma ut. Det är inte av en slump de sammanfördes: döden har dömt dem till ett gemensamt helvete. Verket dansas av en man och två kvinnor.

Verket hade urpremiär i Essen, Tyskland den 4 maj 1957 och Cullbergpremiär 20 år senare.

I Guiseppe Carbones Personnr 7852 (originalets titel 7852 My Name) symboliserar numret människans namn som matas in i datorns minne och människans drama i den industrialiserade världen där individens personlighet krossats av vardagens mekaniska arbete. De mänskliga värderingarna har upphört att existera och likaså de mänskliga kontakterna. Förhållandet mellan man och kvinna blir till en vardaglig rutin som resulterar i likgiltighet.

Mannen gör uppror och upptäcker i sin fantasi en annorlunda värld, en fri och idealisk värld. Han försöker finna mänskliga kontakter i sin mekaniserade värld men ignoreras av det samhälle han lever i. Han reflekterar över sin ensamhet och söker sin tillflykt till den idealiska värld. Ensam lyckas han inte anpassa sig och inte heller kan han, efter ett flertal försök, befria sig från de osynliga kedjor som fjättrar honom vid det mekaniska system han från födseln tillhör. Hans desperation får honom att överväga självmord. Till slut hjälper hans idealvärld honom att anpassa sig och han lyckas finna sig själv. För ett kort ögonblick lever han i denna drömvärld. Drömmen löses upp till slut och han blir återigen den mekaniska människan från förr. Mannens dröm kan även ses som en strävan efter en ny väg för att besegra ensamheten i den industrialiserade världen.

Eldfågeln är fågel Fenix, som återuppstår ur sin aska och diktaren såväl som revolutionären är en eldfågel. Baletten visar en grupp partisaner, som ger uttryck för sina revolutionära idéer, sin sammanhållning och lojalitet. En av dem är eldfågeln, den som sporrar de övriga med sin orubbliga tro och lidelse. Revolutioner kan krossas, men de flammar åter upp.

Det är både män och kvinnor i partisangruppen. Men eldfågeln, som i ursprungsbaletten varit de stora ballerinornas roll blev en hos Béjart en mansroll.

Tant Elsas hemliga drömmar kom aldrig till premiär, den lades ned efter genrepet men Birgit Cullberg beskrev idén till verket så här:

”Efter några besök i kyrkan tillsammans med andra ensamma pensionärer, har jag gjort denna balett, dels som ett förslag till en mer underhållande högmässa och dels som ett försök till kritisk granskning av den kyrkliga traditionen. Vad menar vi med nattvarden, synden, himlen, helvete? Är det inte bara teatraliska schabloner som ofta, liksom nattvarden, bygger på urgamla, kannibaliska offerritualer. Kärlek till människan är det väsentliga, inte den ofta sadistiska kärleken till Jesus på korset. Jesus var en intelligent och okonventionell människa som, om han hade levat nu, säkert hade anpassat sitt budskap till våra nuvarande kulturella och politiska utveckling.

Verkets tema var minnen och att dessa ibland starka nog för att kunna döda.

Sequenza III var ett ironiskt pas de deux om samlevnad. Skapat direkt för Cullbergbaletten av Micha van Hoecke.

Den amerikanske dansaren och koreografen Miguel Godreau dansade i Cullbergbaletten en period under början av 1970-talet. Han var mest uppmärksammad som dansare i Ailey Company där han var verksam från mitten av 1960-talet.

Inspirationen till verket Fred kom ur ett citat av Albert Einstein: ”Fred uppnås inte med våld – endast genom förståelse.”

Baletten vill berätta om medlemmarna i en familj. Fokus flyttas från den nyfödde och uppåt i åldrarna parallellt med musiken, så att barnet är våren, den unga flickan sommaren, pappan är hösten och farmodern vintern.

Verket hette vid premiären De fyra årstiderna , men titeln ändrades till De fyra åldrarna i slutet av 1979.

Ett danspoem om människors relationer till varandra.

”Sju dansare” utforskar övergången mellan klassisk och modern dans. Precis som varje clown innerst inne längtar efter att få spela Hamlet, vill varje modern dansare dansa den traditionella klassiska repertoaren och varje klassisk dansare vill prova något modernt. Baletten, som utspelas i en vanlig balettstudio – kanske före repetitionen – är varken seriös eller ironisk; den är bara dansarnas spel med dansens utrycksmedel.

Baletten har ingen ”story” utan vill skildra olika tillstånd och situationer som jag minns dem från min ungdom. Det var ofta en kamp. Bristande förmåga, mot ensamhet och blyghet, mot större hårigare och starkare kamrater och samtidigt en kamp för att få vara med, att inte bli utspottad och ratad av just dessa. Dessutom den mycket ångestladdade men ändå självklara kampen att få uppleva kärleken som sen blev helt annorlunda än man tänkt sig, som kom alla förväntningar på skam. En kamp för att vidga sin verklighet, att imponera och rädsla att göra bort sig. Och blandat med allt detta en ofta våldsam glädje i äventyret att få växa och finnas till.

Mats Ek

När vi ser en gammal människa på gatan stapplande och krokig, tänker vi inte på att hon, eller han, inom sig rymmer en hel värld av liv. Upplevelser, Ungdom, kraft, kärlek, arbete, hänförelse och besvikelser – allt detta lever inom den gamla fortfarande. Minnen är inte något dött och främmande, det är levande materia, och det dyker upp och blir våldsamt närvarande, när någon älskad person dör. Då blir den döde levande igen och allt som man upplevt tillsammans blir verklighet igen, med en nästan mystisk kraft.

Birgit Cullberg

Efter att ha passerat igenom den svart-vita filmen av sina tidigare desillusioner, återfinner en man vägen till livet och färgerna.