Arkiv: Archived Performances

Baletten handlar om förändring och förändringens pris.

Baletten är en modern version av den gamla klassiska baletten Coppelia. Den är både en samhällssatir och en skildring av den åldrande konstnärens situation. I Coppelius fanns ett av huvudmotiven i Birgit Cullbergs konstnärsskap: revolten mot det borgerliga livets instängdhet, i baletten visad med ett dockskåp, med stereotypa och inskränkta människor. Birgit Cullbergs egen revolt mot sin uppväxt i ett borgerligt hem i Nyköping har likheter med balettens tema. I verket visade koreografen prov på sin känsla för satir och burlesk, men baletten saknade också mycket av de stora gester som ofta var fallet i Cullbergs verk.

Baletten är komponerad som tio små etyder för dansare och musiker, tio variationer utan tema. Dans och koreografi har kommit till parallellt i en sorts musikalisk ”session”, där dansare och musiker ömsesidigt har inspirerat varandra.

Ikaros var den antika arkitekten som ville förverkliga människans dröm om att flyga. Han tillverkade vingar till sin son som flög mot solen, dragen mot ljuset och hettan brände honom och han störtade till marken.

Apspel kan ses som en realistisk balett men likaväl som ett symbolspel. Det kan även uppfattas som ett psykologiskt drama, eller om man vill, som en moralitet. De stora apor det här rör sig om (orangutanger) lever i bur i en zoologisk trädgård, inneslutna i sin egen skarpt avgränsade värld. De är uppenbarligen mycket kloka och förståndiga djur, men när honan en dag blir sjuk och dör, tycks aphanen inte förstå vad som har hänt. Djurskötaren upptäcker den döda apan och drar bort henne och hanen blir ensam utan att förstå varför.

Efter en tid anländer en ny ung hona och aphanen ser djurskötaren leka med henne utanför buren. Så småningom släpps hon in till hanen och de accepterar varandra. Dagarna går under stor förnöjsamhet. Hanens attityd mot djurskötaren har dock förändrats efter den nya honans ankomst. Han har fått en negativ inställning till sin skötare och när han plötsligt misstänker denne för att vilja frånta honom även hans nya fru, går han till angrepp.

Baletten bygger på en verklig händelse i Zoologiske Have i Köpenhamn.

Nattvandring skapades av Merce Cunningham  och hade urpremiär på Dramaten i Stockholm den 5 oktober 1958 med Cunningham själv och Carolyn Brown som dansare. Bo Nilssons musik karakteriserades av högt tempo varvat med perioder av tystnad som skulle hjälpa till att sätta dansare och publik i en känsla av en stor och ändlös nordisk natt. Nicola Cernovich designade originalkostymerna, tunikor. 1960 gjorde Robert Rauschenberg nya kostymer i päls för att förstärka balettens plats.

Ursprunglig cast: Carolyn Brown och Merce Cunningham

I Det kluvna jaget är en flicka som är offer för en djupgående personlighetsklyvning motivet. Hennes inre är splittrat i tre sinsemellan avgränsade fält, vilket gör att hon växelvis uppträder som tre helt skilda individer. Detta medför givetvis stora komplikationer inte minst i hennes kärleksförhållande till en ung man. Baletten är uppbyggd i tre skikt där varje skikt illustrerar en sida av en tredelad personlighet.

Havet är ett pas de deux men ändå kan man här tala om tre medverkande: pojken som vuxit upp vid havet, flickan som ser havet för första gången och havet. Havet är närvarande i deras lek, i deras upptäckt av varandra. Havet frigör hos dem en stark livskänsla, slungar dem mot varandra och havet utlöser deras kärlek. Pojken glömmer att tidvattnet kommer, havet stiger medan deras kärlek fullbordas. De spolas bort men räddar sig. Stranden ligger åter öde.

Koreografen Eske Holm om Orestes:
Orestes är mer ett offer än en hjälte. Hans öde är förutbestämt – vedergällningsprinciper och frustrerat hat och hämndlystnad väntar på att manifestera sig, att utlösas med hjälp av hans person. Orestes mördar först moderns medskyldige och tömmer sig på allt sitt hat. Han har ingen kraft över till modern. Elektra, hans syster, hjälper honom och man vill hälsa honom med jubel – han vägrar – han skiljs från henne och kören. Det finns en skillnad mellan den som håller kniven och den som knuffar på – vilken, det avgöres av en tredje part. I varje fall plågas Orestes till vansinne av skuldkänsla. Betrakta honom som pacifisten som när han äntligen slåss lägger hela sin själs avsky för våldet i mordets grymhet. Mordet blir en protest mot vedergällning och våld – kan man protestera nog mot det?

I Merce Cunninghams Sommarrymd utforskar dansarna rummet iklädda målade helkroppsstrumpor. De banar sin väg över golvet i olika mönster, de kastar sig genom luften i hopp, de sluter sig till varandra eller rör sig ensamma. Dansen förmedlar känslan av rörelse i rymd, i en ljus sommarrymd. Verket är ett bra exempel på Cunninghams sätt att arbeta, där han själv skapade koreografin, Morton Feldman musiken och Rauschenberg scenografin, alla oberoende av varandra. Verket hade urpremiär på American Dance Festival sommaren 1958 och Cullbergpremiär 1967.

Inför valet mellan roller och ickeroller upplever artisten ett djupt motstånd. Han känner både befrielse och ångest.

Baletten Love dansades till psykedelisk popmusik i en guldskimrande dekor. I det gyllene fältet rör sig unga avspända människor, klädda i sinnligt sköna färger. De dansar och leker med varandra.

Baletten Fedra är en variation på ett gammalt tema från Euripides och Racine. Jag är inte du var det ursprungliga namnet på verket kring berättelsen om Fedra som först gjordes för norsk teve 1966. Musiken för teveproduktionen var specialbeställd norsk musik av Bjarne Brustad. När verket flyttades till scenen året därpå 1967, användes istället orgelmusik av Hilding Rosenberg och bytte också namn till Fedra.

Baletten om Bellman är inte en samling pantomimiska anekdoter med Bellmans kända figurer i rollerna. Det är ett försök att i dans skildra hur Bellman som diktare är hans egen samtida musik. Bägge var våldsamma, drastiska och överraskande. Det lyriska draget hos Bellman har också beröring med Beethovens romantiska grace. Gestalten Bellman i baletten är inte något porträtt av skalden som privatperson eller sångare. Dansen och koreografin är ju ett helt annat konstnärligt språk än litteraturen.

sid. 253-254, ur Birgit Cullberg av Erik Näslund (Norstedts Förlag 1978)

Baletten inspirerad av Euripides ständigt aktuella skilsmässodrama.

Talley Beatty gjorde baletten Phoebe Snow 1959. Den är baserad på en tragisk händelse bland ungdomsgäng på fel sida om välfärden. En ung flicka begår självmord sedan hennes pojkvän har misshandlats av ett rivaliserande gäng och hon själv blivit våldtagen.

Phoebe Snow är ett tåg och miljön är delvis den slum som existerar längs efter den järnväg i Chicagos getton där tåget går. Motivet i baletten är den rotlöshet och känslokyla som dessa ungdomar från fattiga familjer faller offer för, en studie i hur människor gör varandra illa och missbrukar varandra när de saknar familjeband och social trygghet.

Gröna bordet, på tyska Der grüne Tisch, är Kurt Jooss genombrottsbalett från 1932 och ”en vändpunkt i det moderna dansdramats historia” (Erik Näslund, Birgit Cullberg, sid 34). Det gröna bordet är samlingsplatsen för diplomater och statsmän, som över bordets gröna duk diskuterar, argumenterar, skenfäktar, medan kriget härjar och döden skördar sina offer. I expressiva scener skildras tio statsmäns tillkortakommanden, iklädda masker för ansiktet gör de tröstlösa försök att mäkla fred under mellankrigstiden på 1930-talet. Det var ett år innan Hitler kom till makten och Jooss ville i sitt verk visa hur illa han tyckte om krig. Gröna bordet gavs för första gången av Folkwang Tanzbuhne på Théâtre des Champs-Élysées i Paris, 3 juli 1932, som en del av ”Concours international de chorégraphie en souvenir de Jean Borlin” (Internationella koreografitävlingen till Jean Börlins minne) där baletten vann första pris. Det var Dansmuséets  mecenat Rolf de Maré och hans Archives Internationales de la Danse som arrangerade tävlingen. Jooss fick tidigt ett internationellt genombrott men 1933 tvingades han fly från Nazityskland med hela sin dansgrupp efter att han vägrat sluta samarbeta med den judiske kompositören Fritz Cohen och vägrade avskeda de judiska dansarna i truppen. Hela gruppen flyttade till Dartington i Storbritannien och tog sig namnet Ballets Jooss. Därefter turnerade de i Europa och Amerika till in på 1950-talet. Joss återvände 1949 till Essen, där han var verksam till 1968. Birgit Cullberg studerade under en period för Jooss.

Ett klassiskt indiskt verk som Lilavati Devi Häger, gift med Bengt Häger (bland annat danskritiker och Dansmuseets grundare), själv dansade på turné med Cullbergbaletten. Bengt Häger och Birgit Cullberg samarbetade tidigt i Birgits karriär.

Ett klassiskt indiskt verk som Lilavati Devi Häger, gift med Bengt Häger, själv dansade på turné med Cullbergbaletten. Bengt Häger och Birgit Cullberg samarbetade tidigt i Birgits karriär.

Den amerikanska dansaren, koreografen och kompaniet Talley Beatty (1923-1995) utbildade sig med Katherine Dunham och gjorde sin professionella debut i hennes kompani 1940, och gjorde ytterligare senare studier med Martha Graham. 1946 lämnade han Dunham för att uppträda i musikaler, inklusive en uppsättning av Show Boat (1946), såväl som i MayaDerens film, A Study in Choreography for Camera (1945). 1949 bildade han sitt eget Kompani, Tropicana, för vilket han skapade Southern Landscape, ett verk som skildrar den svåra situationen för afroamerikaner i söder efter inbördeskriget. 1955 upplöste han sitt kompani och fokuserade på att ge solokonserter och koreografera för andra. Hans verk lyfter ofta fram social orättvisa, särskilt för svarta amerikaner. En lista över hans verk inkluderar The Road of the Phoebe Snow (1959), helaftons verket Come and Get the Beauty of It Hot (1960), Powers of Six (1964) och Montgomery Variations (1967). Han skapade också The Black District (1968) och The Stack Up (1982) för Alvin Ailey Company. Poème de l’extase skapades för Cullbergbaletten 1972 och Cathedral of Heaven för Batsheva Dance Company 1973. Andra kompanier som han arbetade för inkluderar Boston Ballet and Dance Theatre of Harlem och han samarbetade också med Duke Ellington i två tv-special: A Drum Is a Woman (NBC, 1956) och Black, Brown and Beige (CBS, 1974). Hans hyllning till kompositören Ellingtonia hade premiär på American Dance Festival 1993.

Dionysos var en antik gud i många skepnader. Här framställs han som förvandlingens gud, som förenar sig med fyra kvinnotyper, som representerar de fyra elementen, jord, vatten, eld, och luft och därmed famlar hela universum.

Dessa abstrakt komponerade satser visar fyra helt ifrån varandra skilda episoder av fragmentariska visioner och intryck. Ett slags koreografiska konversationer.

Sagan om Snövit och de sju dvärgarna gick på bio när Birgit Cullberg var liten och filmens musik var mycket populär. Snövit var ljuv, dvärgarna komiska och snälla, prinsen ädel och drottningen elak i Walt Disneys färgläggning. Birgit Cullberg komponerade på den tiden mest solodanser som hon framförde på sina första dansaftnar i Stockholm. Hon fastnade också för sagan, men det var inte Snövit som intresserade henne utan drottningen. Varför var hon så elak?

Den elaka drottningen skapades först som en tevebalett av SVT 1960
Producent: Arne Arnbom
Musik: Dag Wirén, Radio Orchestra, Stig Westerberg, dirigent
Kostym: Sonja Carlsson
Dekor: Cloffe

Dansare i teveproduktionen: Frank Schaufuss, Marianne Orlando, Gerd Andersson, Caj Selling, John Burman, Willy Sandberg, Elis Gustavsson, Iain Montague, Nils Winqvist, Hans Wahlström, Stefan Bobek, Eki Eriksson, Birgit Grefveberg, Margaretha Jönsson-Åsberg, Lena Malmsjö, Dagny Palm, Nils Johansson, Svante Lindberg, Gunnar Randin, Gösta Svalberg